Var inblandad i en intressant diskussion kring hur långt det offentliga åtagandet ska sträcka sig, mao vad är samhällets ansvar i förhållande till individens. Det var ganska tydligt att det int finns ett svar på den frågan utan varje person har sin bild. Det komiska var att jag dagen innan lyssnat på två radioprogram som på olika sätt berörde frågan.
Det ena handlade om forskning kring hälsa och samhällsställning. Den hade visat att ju längre ner på samhällsstegen du befann dig desto sämre hälsa hade du (och skillnaden var alltför stor för att förklaras av beteende typ matvanor och rökning). Forskarens slutsats var att för att förbättra hälsan är det viktigt att arbeta för att jämna ut de sociala klyftorna. Och här kom den bit som berörde frågeställningen ovan. Jag hade trott att det var en ganska självklar slutsats, men han berättade om att det fanns en stor diskussion kring de som tyckte som han och de som tyckte att åtgärder inte skulle göras pga att hälsan var individens ansvar. Med andra ord en konflikt kring var de ansåg att gränsen för samhällets ansvar och individens gick.
Den andra handlade om trenden att ansvarsområden som tidigare varit militärens eller polisens ansvar nu kontrakteras ut på privata aktörer och vad det får för konsekvenser. En av konsekvenserna är att gränsen för samhällets åtagande faktiskt ändras.
Det här är (enligt min åsikt) intressanta frågor som ytterst berör frågan kring hur mycket en individ ska tvingas anpassa sig för samhällets bästa (eller det som upplevs som samhällets bästa). En fråga som stöts och blöts i serien om rymdskeppet Diligentia. I första boken Kedjor känns bara när du rör dig är frågan relativt enkel, men den blir betydligt mer komplex i andra boken Det är inte så lätt som du tror.
Tycker du att frågan är intressant? Har du några tankar kring frågan som du vill dela med dig av? Har du några exempel på situationer där den här frågan är en del av problematiken?
Skulle vara väldigt intressant att höra just dina funderingar!
5 kommentarer:
Socialminister Göran Hägglund uttalade sig med anledning av att en man blev rånad när han låg på spåret i tunnelbanan i Stockholm. Han ansåg att detta visade hur viktigt det var att kristdemokraternas förslag att det ska finnas en civilkuragelag genomförs. En civilkuragelag skulle innebära att det skulle vara olagligt att inte ingripa för att hjälpa en människa i nöd.
Många tycker spontant att detta verkar vettigt, men i praktiken är det helgalet. Rånaren som stal saker från mannen på spåret hade givetvis inte agerat annorlunda om det hade funnits en civilkuragelag. Men frågan är vad det skulle innebära för oss "vanliga" människor. Om jag ser en två meter lång huligan som misshandlar en annan människa, så kommer jag säkert inte att ingripa för jag är rädd för att bli ihjälslagen. Frågan är ju om jag då vill ställa upp som vittne. Jag kanske blir åtalad för brott mot civilkuragelagen.
Det finns förresten en undersökning från USA som visar att fler människor dör när de försöker rädda nödställda än som räddas till livet.
Jag tror inte att det är möjligt att lagstifta fram godhet. Kan vi lagstifta fram god hälsa? Tveksamt. Tänk bara hur oense folk är vad som är mest hälsobefrämjande. Det finns folk som på fullt allvar hävdar att vi måste undvika kolhydrater, medan jag anser det som lika självklart att vi borde äta mer potäter och mindre sovel.
Men det är säkert bara en tidsfråga innan någon föreslår att det borde vara obligatoriskt att ha hjälm på sig när man går ut på stan. Tänk om man ramlar och skadar sig. Då vore det bra att ha hjälm. Dessutom är det osolidariskt att promenera utan hjälm, eftersom de skador man kan få belastar sjukvården och därmed tar resurser från andra...
Hej igen Robert!
Tack för din input!
intressant fråga om du kan lagstifta fram godhet eller hälsa. Personligen tror jag som du att det inte är möjligt (och inte heller önskvärt).
Det är alltid intressant när man tänker sig extremfallen. Om vi nu ser att dålig ekonomi ger dålig hälsa och att det ligger på samhällets ansvar att förebygga med syfte att förbättra hälsan för individen. Hur ska vi då säkerställa en tillräckligt god ekonomi för alla? Och när blir det ett intrång i den fria viljan? (Det är bland annat det som många amerikaner anser att en allmän sjukvård gör.)
Ytterst handlar det ju om vilka begränsningar vi anser är ok att lägga på en individ för "allmänhetens bästa". Var går gränsen till en diktatur?
Som sagt intressanta funderingar och ditt inlägg gav fler funderingar.
Tack för det! :-)
/Eva
I USA har de redan denna lag. Alla invånare måste hjälpa till om de står bredvid när ett brott begås, annars kan de själva bli åtalade. I Sverige är det endast räddningspersonal och Polis som har detta krav på sig. (Om någon håller på att förblöda etc också, inte bara brott.)
Jag tror dock att det går att lagstadga fram godhet i ett land som Sverige. Vi tror mer på statens vishet än många andra länder. Titta bara på bilbälteslagen, agalagen och sexköpslagen. Alla dessa tre har instiftats bl.a. för att få oss medborgare att ändra inställning.
I USA är det i mångt och mycket tvärtom. Där skapas många lagar utifrån hur medborgarna beter sig och inte hur staten vill att de ska bete sig.
Å tredje sidan så bestämmer staten i USA hur deras medborgare ska tycka genom att de använder sig av galet mycket marknadsföring för det ena och det andra ...
Intressant och mångbottnad fråga!
Hej Hanna! :-)
Tack för dina tankar!
Den är verkligen både intressant och mångbottnad. Kul att du tycker det också... :-)
Kram Eva
Hanna, frågan är ju om lagen har fått amerikanerna att ingripa mer. Vi talar om ett land där du riskerar att bli stämd om du gör fel. Kanske bäst att skynda förbi och låtsas att man ingenting ser.
Den svenska sexköpslagen är egentligen ett skämt. Nästan ingen fälls, eftersom det krävs att någon av de två parterna är beredd att berätta att det fanns pengar inblandat. Dessutom påverkar det naturligtvis inte sexköp gjorda av de rikaste och mäktigaste. När skivbolagsdirektören ligger med en ung tjej som vill bli stjärna eller den unga sekreteraren följer med chefen på en "tjänsteresa" till Maldiverna, så vet vi alla att de här karlarna inte skulle ha haft en chans om de hade jobbat i charken i Konsum. Men sexköp är det inte i lagens mening.
Sexköpslagen är ett sätt för riksdagspolitikerna att visa sig duktiga, men det har ingen som helst effekt i praktiken. Möjligen har det minskat gatuprostitutionen, så att sexköpen sker i skymundan istället.
Är det för övrigt önskvärt att lagstifta bort sexhandeln? Handlar det inte mer om moral än socialpolitik? Vi förfasar oss över en kvinna som drar in en kvarts miljon i månaden på sex, men bryr oss föga om den deltidsarbetande städerskan som inte har råd att köpa nya stövlar till barnen. Vem av de båda kvinnorna är mest utnyttjad?
Skicka en kommentar