Peter skenade nerför backen mot parkeringen. Hur började det egentligen? Den yngsta flickan hade frågat hur det egentligen började. Han kunde fortfarande minnas den där kalla höstdagen även om han velat glömma den.
Han hade åkt ut för att fiska och satt i roddbåten och väntade. Precis nedanför den stora branten där fisken brukade nappa som bäst låg han och ovanför låg huset som Miranda hade haft som speciellt ställe när hon var liten. Han såg en liten skymt av det mellan träden, men inte mer. Bergsväggen tornade upp sig alldeles bredvid honom. Det var lugnt och stilla, inte ett ljud hördes och ingen fisk dök upp. Då hörde han ett tumult ovanför sig. Många röster hördes däribland en deklamerande mansröst. Ett alldeles ohyggligt skrik skar genom luften. Det lät omänskligt. Han rös där han satt i båten, men sen ryckte journalisttarmen i honom. Han behövde ett reportage för att göra Lasse nöjd. Tyst och stilla rodde han in till stranden, gjorde fast ekan och klättrade uppför bergsslänten till baksidan av det förfallna huset. Skriket hade tystnat, men den mässande rösten hördes fortfarande. Han hade försiktigt ålat fram för att inte synas i det höga gräset. Till slut hade han kommit så pass långt att han fick en bild av framsidan. Där stod en hel mängd människor församlade. Alla var klädda i långa klänningslika dräkter. Tja, kaftaner hette det visst. De var helsvarta. I mitten stod en mässande man med händerna uppsträckta. På marken låg något vitt. Det tog en stund innan han insåg att det var en tupp.
Plötsligt hade han blivit rädd att de skulle upptäcka honom och försiktigt ålat sig därifrån. Han hade inte vågat berätta något för Miranda. Hade hon fått reda på att något försiggick borta i den gamla helgedomen hade hon försökt få stopp på det. I såna fall lyssnade hon inte på några argument. Det visste han. Så han höll tyst. Men han började undersöka. Vad var det för några egentligen? Vad höll de på med? Och det han hade kommit fram till hade gjort honom iskall. Han hade bestämt sig för att samla bevis. Det var därför han tagit med kameran.
Ibland önskade han att han inte hade gjort det för det var den som avslöjade honom. Det hade varit mycket enklare om han bara struntat i hela historien.
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar