En reva i tyget 33

Anna verkade alldeles bedövad när de tog sig tillbaka till villan. Hon sa inte ett ljud på hela vägen.
”Anna, förlåt. Jag visste inte. Jag kunde aldrig tro.”
Miranda tittade försiktigt på henne. Hon hade inte trott att Anna skulle ta det så hårt. Hon var alldeles stel i ansiktet och gick stötigt. Ibland fick Miranda ta tag i henne för att hon inte skulle vackla omkull. Äntligen kom de fram till villan. Anna gick direkt upp till gästrummet. La sig och stirrade upp i taket. Miranda bestämde sig för att låta henne vara ett tag. Hon måste ju komma över det. Det var länge sedan det hade hänt.
Hon gick ner och kokade kaffe. Det var flera timmar senare som hon hörde stegen i trappan. Hon hade försökt göra upp planer medan Anna låg och vilade. Nu gällde det bara att få henne med på noterna. Hon verkade ha hämtat sig något i alla fall, tyckte hon när Anna klev in i köket. Hon var inte fullt lika stel i ansiktet, men hon var fortfarande blek. Hon hade fortfarande inte ett leende på läpparna. Anna som nästan alltid log.
”Vill du ha kaffe?”
Hon svarade inte. Miranda tog fram en mugg till, hällde upp kaffe och ställde den framför Anna. Hon greppade muggen och smuttade försiktigt på det varma kaffet.
”Jag hade inte trott att det skulle stå ett fotografi sådär”, sa Miranda. ”De har ju byggt ett helt altare åt honom.”
Anna tittade upp.
”Till den där mannen som våldtog dig”, förtydligade Miranda.
Anna tittade fortfarande på Miranda. På något sätt kände hon sig lite obehaglig till mods. Det gick inte riktigt som hon hade tänkt sig.
”Kvinnorna i sekten har byggt ett altare åt honom. Han har hjärntvättat dem och utnyttjar dem. Vi måste lägga upp planerna för att avslöja honom. När de väl inser vilket monster han är ser de igenom honom och då får han sitt straff. Jag skulle ha tagit tag i det här redan när det hände.”
Anna satt alldeles stilla och bara tittade på Miranda.
Miranda stammade nästan.
”Vi behöver göra upp en, en fälla för honom. Det gäller ju att vi får prata med de där kvinnorna utan att han är med och kan styra och ställa. Om du berättar vad som hände…”
Anna satte ner muggen med en smäll. Ögonen var alldeles vidöppna. Röda fläckar brann på kinderna.
”Berätta din historia för då måste de förstå hur han är och då berättar de om vad som hände Peter – och om han lever fortfarande.”
Anna talade så lågt att Miranda knappt kunde höra vad hon sa.
”Var det därför du bad mig komma hit?”
Mirandas skamset undanglidande blick var svar nog.

* * *


Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!