Har funderat en del på senaste tiden kring hur väl personen känner miljön styr mängden beskrivningar. I alla fall när du skriver utifrån personernas synvinkel antingen i första person eller begränsad tredje person.
I Kedjor (hemskt mycket exempel jag ger utifrån den... ;-) å andra sidan är den rätt aktuell just nu) befinner de sig på en plats där de varit hela sitt liv. Miljön är väldigt välbekant. Jag vet själv hur jag är i en väldigt välbekant miljö. Jag blir hemmablind och lägger inte märke till miljön runt omkring mig.
I Förlora för att vinna har Soi aldrig sett miljön tidigare. Det innebär att hon lägger märke till mycket mer detaljer runt sig än vad Lola i Kedjor gör.
I andra delen av Diligentiaserien kommer situationen att bli annorlunda jämfört med i Kedjor. Miljön ombord på skeppet kommer de troligen fortfarande att vara ganska hemmablinda för, men när de rör sig utanför skeppet är situationen helt annorlunda. Då är det en miljö de aldrig upplevt förut. Det innebär att de kommer att lägga märke till mer detaljer. Här måste jag se upp så det inte blir alltför beskrivningstungt i de avsnitten.
Har du funderat på det här med hur väl personerna känner miljön styr mängden beskrivningar? Hur har du hanterat det när de i samma berättelse rör sig dels i välbekant miljö och dels i helt obekant miljö?
Det luriga är ju att trots att personerna är hemmablinda måste man ändå ge läsaren något konkret att bygga en bild av. Jag gillar knepet att låta personens handling skapa bilden - "han hukade sig för att komma in genom dörren" (dvs dörren var låg, ok personen skulle kunna vara lång också...), "hon snubblade över ytterkläder och skor, svor till när hon satte foten på en legobit" (välkommen till barnfamiljen) osv.
SvaraRaderaJa, det kan vara en svår avvägning. I en välbekant miljö så är det nästan så som du beskriver man får göra. Är du ny inför något kanske du står och super in alla sinnesintrycken, men annars är det snarare i farten som du lägger märke till saker.
SvaraRadera