Hade en skrivarträff i veckan (Tack M :-) Det var väldigt trevligt) och vi kom att diskutera perspektiv. Varje perspektiv har ju sina fördelar och nackdelar. När det gäller första person är en av de roliga effekter som du kan leka med idén om den otillförlitliga berättaren. Det kan göras på två sätt (du kan säkert komma på fler, men det är de som jag kommit på... ;-) ).
Det första sättet är att du tänker dig att personen berättar för någon annan om händelserna. Det är inget som säger att den personen är sanningsenlig. Tänk på Dolken från Tunis av Agatha Christie till exempel. Om du inte har läst den så se till att läsa den för den är ett väldigt bra exempel på just detta. Berättare skriver här en redogörelse över händelserna och han styr vad han berättar och vad han utelämnar. Även om en berättare inte ljuger för oss (vilket han naturligtvis kan göra) kan han utelämna information som gör att vi tolkar händelserna fel.
Det andra sättet är när personen uppfattar verkligheten på ett visst sätt, men omgivningen och ibland även vi läsare inser att världen inte ser ut på det här sättet. I de fall du t.ex. har en mördare som berättar historien är det ofta klokt att använda greppet. Likaså om du har en galning som huvudperson. Du kan också spela på osäkerheten hos läsaren om de kan lita på berättaren eller inte. Det kan du göra genom att ge ledtrådar till att personens bild över vad som händer kanske inte stämmer. Flera riktigt bra böcker slutar med en osäkerhet kring vad somm var verkligt och vad som var inbillning.
Har du lekt med den otillförlitliga berättaren? Hur tycker du att det fungerar?
Intressant inlägg, visst finns det många perspektiv. Nu måste jag läsa "Dolken från Tunis" för den har jag inte läst och jag gillar verkligen Agatha Christie!
SvaraRaderaDolken från Tunis-sättet tycker jag mest är irriterande, faktiskt. Det påminner lite om de störiga berättelser där huvudpersonen är med om fantastiska saker och sen visar sig allt vara en dröm i slutet.
SvaraRaderaDet andra sättet däremot kan bli riktigt bra, faktum är att en av de bästa böcker jag läst, "Den fjärde sanningen" av Iain Pears, är skriven så. Fyra personer ger sin version av händelserna, färgad av deras synsätt, fördomar och åsikter. Vad som är "sanning" är helt klart subjektivt där.
@Helena Gör det! :-) Det är en av dem som brukar nämnas som hennes bästa
SvaraRadera@Andrea Det sättet har den nackdelen att det kan få läsaren att känna sig lurad, vilket inte är helt lyckat... Det andra sättet är jag också väldigt fascinerad av. Det kan bli väldigt intressanta böcker. Har inte läst "Den fjärde sanningen". Borde nog göra det. den låter intressant...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera