Ett sätt att göra det är det sätt som jag använde i "Kedjor känns bara när du rör dig". Där har jag flera berättare och berättarräst byts inom kapitlen. I de fall där berättarrösten byts inom ett kapitel är bytet markerat med * * *. Efter den markeringen kommer en ny berättarröst. Det kan också komma en ny berättarröst i samband med ett kapitelbyte. Det är ett ganska enkelt sätt att markera för läsaren att något händer som han/hon behöver lägga märke till.
Hur vet då läsaren vem som berättar scenen? Det är extra viktigt att veta i just det här exemplet, eftersom jag berättar hur ett nära tredjepersons perspektiv och också inkluderar berättarens tankar i brödtexten. Varje berättare uppfattar omvärlden olika och ser saker och ting på olika sätt. Det gör att en scen blir olika baserat på vem som berättar den. Förutom det så får läsaren reda på vem som berättar genom att den persons namn som kommer först efter * * * och kapitelbyte alltid är den person som berättar.
Så sammanfattningsvis använder jag tre markörer i just den boken:
- Varje berättare uttrycker sig och ser omvärlden på ett visst sätt
- Berättare byts bara vid markeringen * * * och kapitelbyte
- Första namnet efter * * * och kapitelbyte är alltid berättaren
5 kommentarer:
Jag använder samma metod som du, alla tre :)
Jag läser "Fallhöjd" av Nick Hornby just nu, och han har fyra berättarröster. Dessa markerar han med att ge kapitlen de namn som karaktären som just då berättar har. Kan ju vara bra. Men det som blir konstigt är att alla hans karaktärer har samma språk. En manlig journalist, högutbildad, en 18-årig tjej, outbildad, en 51-årig kvinna, bildad och kristen, samt en amerikansk dj. Outbildad. Det enda som skiljer språken åt, är att 51-åringen inte svär. Men annars är det på pricken samma språk. Det kan jag tycka är lite synd. Man måste markera även på annat sätt att det är olika karaktärer. De t.o.m. tänker på samma sätt.
@undrentide Kul att höra att fler använder samma metod! :-)
@Hanna Det är ledsamt när det inte är större skillnader. Det mest imponerande är när du vet exakt vem som säger, tycker och berättar om vad utan några som helst markörer. Men det är svårt... :-)
Åh! Intressant ämne.
Har man fyra olika berättare tycker jag väl att man skulle vilja passa på att skriva på olika sätt. Men sedan beror det väl lite på i vilken mån de fyra berättarna är berättare. Det är ju skillnad på om det skrivs i första eller tredje person. Och så spelar det nog roll inte bara vem berättaren är, utan också vem narraten är. Och om berättaren liksom berättar på riktigt och om det i så fall görs i text eller tal.
En bok som har väldigt många olika berättare är Dracula. I den är det också tydligt varför berättarna berättar eftersom varje kapitel är nedtecknat eller inspelat av någon av personerna i boken, och kapitelrubriken alltid tydliggör vilket dokument texten är hämtad från. Intressant sätt att bygga upp en roman på, tycker jag, fast tyvärr gör Stoker det inte särskilt trovärdigt. Oavsett berättare är skildringarna osannolikt detaljerade.
I de flesta fall är det nog de metoder du redogör för jag har stött på, fast bytet nog oftare har markerats med en blankrad än med asterisker. I andra fall har skillnaden markerats med tempus (som i Der Golem) eller med teckensnitt (som i L'élégance du hérisson).
Sedan kan man förstås ibland vilja göra en grej av att inte vara tydlig med vem som berättar, men även då gäller det förstås att göra det på ett skickligt sätt.
@Oa Tack för din kommentar! :-)
Kul med alla olika exemplen du ger. De måste jag kolla upp. Jag har inte läst Dracula sedan högstadiet...
Skicka en kommentar