Visa historien istället för att berätta

Har läst ett antal böcker nu där alltför stora delar berättat om historien istället för att visa den så jag tänkte resonera lite grann kring det. I grunden handlar det ju om uppmaningen att Visa istället för att berätta (Show - Don´t tell). Som alla så kallade regler för skönlitteratur är det här en sanning med modifikationer. Det kan bli för mycket visa också så det är en avvägning när du ska visa och när du ska berätta. Problemet blir när en stor del av början av boken går åt till att berätta om personerna, landskapet, vad som hänt innan berättelsen och vad som händer nu. Det blir lätt så ointressant att läsaren lägger ifrån sig boken.

Mycket av det som berättas om i de första kapitlen i de här böckerna är bakgrundshistoria. Med andra ord är det sådant som författaren behöver veta, men inte nödvändigtvis det som läsaren behöver veta. Behöver läsaren veta det så är det bättre att portionera ut det i mindre bitar invävt i huvudspåret. Då hålls intresset uppe.

För att nu återgå till visa istället för att berätta handlar det i mångt och mycket om att spela upp händelserna för läsaren så att han/hon ser, hör, känner, smakar och luktar vad som händer. Det handlar också om att visa känslorna istället för att sätta etiketter på dem. Det kan exempelvis handla om att visa hur personen agerar på ett sätt som gör att det blir uppenbart att personen är rädd snarare än att säga att personen är rädd. (Det här kan naturligtvis gå till överdrift och få ner tempot alltför mycket) Med andra ord låt läsaren vara en del av berättelsen istället för att befinna sig utanför.

Hur ser du på det här med att visa historien istället för att berätta den? Föredrar du böcker som är mer fokuserade på att visa eller vill du bli berättad för?