tisdag, oktober 28, 2014

Hur en SF-novell exploderar


”Att dö väl” är en science fiction novell om två människors desperata kamp mot klockan för att rädda mänskligheten från utrotning. Det är också det första verk som jag skrivit tillsammans med en annan författare.

Jag har en gång tidigare försökt mig på ett skrivarsamarbete. Det gick inte bra. Vi hade allt för olika idéer om vad det var vi ville, och trots att vi gjort en grundläggande planering för historiens struktur och brainstormat fram en intressant värld, så kapsejsade det efter ett första testkapitel. Därför var det med en viss bävan som jag accepterade Evas utmaning: ”Låt oss skriva något tillsammans.”

Som vi berättade i gårdagens inlägg så skulle nämligen jag och Eva dela bokbord på Steampunkfestivalen och då tyckte vi att det var roligt att ha en liten tävling. Folk fick lämna bidrag om hur de helst skulle vilja dö i en SF-värld, och vinnarpriset var just att få dö enligt sin egen beskrivning i en SF-novell skrivna av oss båda. Både jag och Eva var dock mycket medvetna om hur svårt ett samarbete kan vara. Så vi bestämde från början att vi skulle välja var sitt bidrag, och om det gemensamma projektet inte gick i mål så skulle vi helt enkelt skriva var sin novell.

Det fantastiska var dock att alla mina farhågor kom på skam. Utifrån våra bidrag brainstormade vi fram en historia. Vi skrev några korta punkter och bestämde att vi skulle skriva vartannat kapitel ur var sin karaktärs perspektiv. Sedan skrev vi. Jag tog ett kapitel, sedan tog Eva nästa, osv. Jag var rädd att vi skulle stöta på saker kring vilka vi inte kunde kompromissa, att vi inte skulle kunna släppa vår egen tanke om hur det skulle vara. Vad jag istället upplevde var något av en kreativ explosion. Eftersom vi nu var två personer som tryckte in idéer i samma material, så kom det intressanta tankar och plötsliga infall som gav nya överraskande vändningar.

Sedan är det klart att allt inte var rosor och solsken. För att få en gemensam ton genom hela historien, och för att rätta till sådant som man själv var blind för, så redigerade vi varandras kapitel. Och då är det klart att man ibland kunde reagera med ett ”Nej! Varför ändrade du det där?”Men med en rak och ärlig dialog där vi vägde för och nackdelar med olika alternativ så löste vi det. Visst hade jag kanske valt att göra några saker annorlunda om det bara var jag som hade skrivit novellen. Men det är inte säkert att det hade blivit bättre. Tvärt om. Hela tjusningen med att göra något tillsammans är ju också att få se hur det verk som växer fram har mer än en förälder. Sedan hade jag och Eva förvånansvärt ofta faktiskt samma åsikter. Det hjälper.

Nu har novellen vuxit upp och gått igenom både testläsare och korr. Det är dags att släppa ut den i stora världen för att stå på egna ben. Jag hoppas att den hittar sina läsare och att de får följa Hanna och Alina på deras väg mot döden.

mvh /Oskar Källner

Inga kommentarer: