Självskrivande scen

Satt i dag på en orienteringstävling i Finspång och skrev (fick massor av gjort). När jag sedan skrivit alla uppslag i huvudet kände jag att jag ville skriva mer, men visste inte vad. Då började jag beskriva himlen som den såg ut och plötsligt utkristalliserade sig en ny scen i Längst ut på piren. Känns jättebra! Dels kändes det som om scenen blev bra och sedan känns det som om scenen är viktig för den visar på hur hon blivit den hon blivit samtidigt som den visar att hon förändrats från början av boken. Det känns som om den skrev sig själv. Fantastiskt!