En reva i tyget 27

De tog inte den genaste vägen till gömstället utan gick i en vid båge och kom in på den stig som de hade följt den där första gången. När sjön dök upp nedanför dem stannade Miranda. Idag var sjön inte grå utan den låg spegelblank i solskenet. Den glittrade inbjudande.
’Här skulle nog flickorna velat bada’, tänkte Anna för sig själv.
”Kommer du ihåg när det regnade och vi hittade ödetorpet?”
Anna nickade. Klart att hon mindes det. De fortsatte in på stigen till vänster. Träden välvde sig smaragdgröna över deras huvuden. Det var alldeles tyst. Inga fåglar hördes. När ödetorpet dök upp framför dem stannade Miranda igen. Hon gjorde en gest mot Anna som om hon ville att hon skulle vara tyst. Till synes var det sig likt. Samma gapande fönster. Samma damm. Samma halvmeterhöga gräs. Ändå var det något som var annorlunda. Var det bara den obehagskänslan hon fick när hon tänkte på den gång hon senast varit här? Den fanns där. Egentligen ville Anna inte alls hit. Det var bara svårt att förklara det för Miranda som aldrig hade vikt undan för något obehagligt. Nej, säker på sig själv hade hon alltid travat rakt mot sitt mål. Anna kände sig inte säker på något. Men det var inte bara det att hon inte ville vara här. Något annat var förändrat. När hon tittade närmare efter såg hon att små detaljer var annorlunda. Där fanns mycket gräs, men inga brännässlor och inga tistlar. Där fanns en smal gång som ledde fram till dörren. Anna fick en känsla av att något lurade innanför den stängda dörren. Något obehagligt. Något ont.
Hon stod kvar i utkanten av stigen med händerna krampaktigt slutna. Miranda tittade fundersamt på henne. Det var länge sedan. Inte kunde det spela roll fortfarande. De borde ha tagit tag i det redan när det hände. Det var många gånger som hon ångrat att hon gett vika. Försiktigt sträckte sig Miranda upp på tå och kikade in genom fönstret. Det tog en stund innan ögonen hade vant sig vid mörkret därinne. Det verkade vara tomt. Ja, hon hade inte trott att de skulle vara här på morgonen.
”Kom, Anna.”
Anna stod fortfarande kvar.
”Kom nu. Vi måste gå in.”
Anna skakade på huvudet så att det ljusa håret flög. Miranda gick bort till henne och tog hennes hand. Hon fick bända upp fingrarna för att kunna greppa den.
”Inget blir bättre för att man undviker det”, sa hon. ”Kom.”
Hon började gå mot dörren.
När Anna klev in genom dörren såg hon först ingenting. Sedan såg hon det välbekanta rummet med sina skräphögar i hörnen. Hon tryckte undan obehagskänslan. Miranda var redan framme vid det inre rummet. Bestört hade hon stannat på tröskeln.
”Har du sett, Anna? Bäst du kommer och ser själv.”
Hon gick motvilligt fram till Miranda. Till sin förvåning såg hon inte in i det skräpiga rum som hon mindes. Rummets väggar hade täckts med svarta fleecefiltar. En svart matta täckte golvet. Även fönstrena var täckta. Filtarna rörde sig lätt i den svaga brisen från sjön. Men det som fångade Anna blick var ett högt altare som stod mitt på golvet. Det var också höljt i svart. Två stora kandelabrar med svarta långa ljus stod vid varsin ände. Mitt på altaret stod ett fotografi. Det föreställde en blond man som var skrämmande bekant trots alla år som gått. Allt kom tillbaka i en blink.
Det var dagen efter skolavslutningen. Hon hade fått panik vid tanken på den förestående flytten. Bara en vecka kvar i den trygga värld som hon kände så väl. De skulle göra sällskap ut till ödetorpet om en timme. Anna hade bestämt sig snabbt. För en gångs skull skulle hon inte göra som Miranda förväntade sig av henne. Hon skrev ivrigt en lapp och lämnade på Mirandas plats.
Jag går i förväg. Vi ses där. Anna
Hon skyndade längs den smala skogsstigen. Ett ljusgrönt tak välvde sig över huvudet. Det var skönt att i lugn och ro få vara själv vid ödetorpet och kunna tänka utan att störas av andra. Hemma var det alltid ett sånt fruktansvärt liv. Småbröderna bråkade och skrek. Tomas hade AC/DC på högsta volym och Magnus som hela tiden beordrade henne att springa ärenden åt honom. Ödetorpet dök upp framför henne. Plötsligt greps hon av en oförklarlig rädsla. Skogen kändes inte lika trygg som vanligt. Det var kanske dumt att hon gett sig hit ensam. Obeslutsamt gick hon fram till dörröppningen. Då hörde hon en kvist som bröts bakom hennes rygg.
Miranda hade hittat henne ihopkrupen i det innersta rummet. Varken då eller senare hade hon velat prata om vad som hade hänt. Sista veckan innan flytten hade hon undvikit Miranda som hade tjatat om att de måste anmäla vad som hade hänt, men hon hade inte vågat. Det var bättre att glömma alltihop. Och det hade hon gjort. Efter en lång tid hade hon lyckats glömma. Hon hade aldrig berättat för Karl även om han kanske anade.

* * *


Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!