”Ja, det kanske är lika bra att börja där”, sa Peter. ”Mirandas föräldrar hade sin villa alldeles i närheten av det där ödetorpet och vi brukade ofta åka ut i deras roddbåt som låg vid sjön. En gång när vi var ute och rodde pekade Miranda ut det för mig. Det syns en liten bit av taket från sjön. Hon berättade att hon hade haft det som hemligt tillhåll. Jag var ofta ute i roddbåten själv för jag älskar att fiska och det är ärligt talat inte Mirandas älsklingssport. Hon hängde med i början när vi var förlovade, men sen tröttnade hon. En dag när jag var ute och fiskade hade jag lagt mig alldeles precis nedanför torpet. Man syns inte alls där uppifrån. Det är en hög bergsluttning upp till torpet, men ändå hörs det väldigt bra. Till min förvåning hörde jag röster. Det nappade inget vidare, så jag hade gott om tid att lyssna till vad som hände där. Det blev någon sorts tumult. Jag hörde skrik och bråk. Som journalist är man ju alltid nyfiken så när det började rodde jag in till stranden, gjorde fast ekan och klättrade uppför bergssluttningen. Det som jag fick syn på gjorde mig alldeles kall.”
Moa satt och höll andan av spänning. Till slut kunde hon inte hålla tyst längre.
”Vad såg du då?”
”En svart mässa med tupp som offrades och hela köret.”
Plötsligt hördes ett buller utanför. Peter ryckte till.
”Ni får inte ses tillsammans med mig. Det skulle vara farligt. Jag får inte bli sedd. Kan vi mötas någonstans? Vi kan träffas vid en hästgård som ligger lite längre bort. Där kan vi talas vid i lugn och ro”.
”Hur kommer jag dit?” undrade Karl.
”Du åker ut på stora vägen igen och åker tills ni kommer till en väg in till höger. Det är en liten smal skogsväg med en gul skylt som visar till Målilla gård. Sväng in där. Vid första vägen till vänster svänger ni igen. Då kommer ni upp till gårdsplanen. Vi träffas däruppe om en halvtimme.”
Peter reste sig upp. Han gick snabbt mot utgången, tittade sig förstulet omkring och försvann sedan iväg. De satt tysta kvar. Karl suckade.
”Vad ska vi göra nu tycker ni?”
”Om det finns hästar däruppe kan vi åka upp och titta på dem”, tyckte Lisa. ”Vi kan i alla fall höra vad han har att säga.”
Karl bestämde sig snabbt. På något konstigt vis kändes det ändå som om man kunde lita på den där Peter. Han skulle i alla fall göra ett försök.
”Kom”, sa han, ”det är lika bra vi fikar under tiden.”
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar