Förra gången hade jag förstameningar tagna från äldre böcker. Den här gången blir det enbart från böcker skrivna på 2000-talet. Vi får se om ni ser någon skillnad... ;-)
I första boken kan man säga att det finns två första meningar. En i förordet och sedan en när boken egentligen börjar. Är själv inte jätteförtjust i förord och prologer, men vi får se hur författaren lyckas här...
Det kändes som om jag var fånge i en fruktansvärd mardröm, en sådan där man måste springa tills lungorna sprängs men ändå inte kan röra sig tillräckligt fort.
Jag var nittionio komma nio procent säker på att jag drömde.
Min favorit här är definitivt det andra alternativet. Det som börjar där boken egentligen börjar. Den meningen får mig att le. Den gör mig nyfiken på varför hon tror att hon drömmer och om det verkligen är en dröm medan den andra känns mer som något jag läst tidigare. Berättelsen berättas i första person och vi är där med personen. Förordet ger tankarna att det är någon form av skräck och jag misstänker att ni inte blir alltför förvånade när jag talar om att det är början på Stephanie Meyers När jag hör din röst (andra delen i Twilightsagan som förresten är riktigt bra).
Carlstens fästning tronade högst upp på Marstrandsön över det salta västerhavet.
Den här boken börjar på ett helt annat sätt med en ganska anonym beskrivning av platsen. Jag är själv inte jätteförtjust i den här början även om jag tycker väldigt mycket om boken. Början ger definitivt intryck av att berättelsen kommer att utspelas i tredjeperson. Än vet vi inte vilket avstånd berättaren kommer att ha till det som berättas. Boken är själakistan av Ann Rosman.
Vilken av ovanstående tycker ni bäst om och vad tycker ni om förord?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar