Jag är 35 år, bor utanför
Uppsala med fru och snart tre barn och jag älskar science fiction och fantasy.
Jag är även en passionerad gamer och tittar ohälsosamt mycket på japansk anime.
Egentligen kan man säga att jag finner det fascinerande med narrativa
strukturer, oavsett om det är i spel, film eller böcker. Det finns något i
berättandet av en god historia som aldrig upphör att fängsla.
När började du läsa science fiction och hur hittade du
till genren?
Min första riktiga bok, som
jag läste från pärm till pärm, var Walter Farleys Svarta hingsten. Jag gick i
tredje klass och hittade den i skolbiblioteket. Den boken skapade en enorm
läshunger hos mig. Sedan slukade jag alla Enid Blytons femböcker med
underjordiska gångar och brittiska mysterier. Men det var därefter som jag
började läsa Jules Verne. Detta var historier som trollband på ett helt nytt
sätt. Verne har ju kallats för den hårda science fictionens fader. Han hade
förmågan att använda spjutspetskunskap från den tidens vetenskap och
teknologiska framsteg och utifrån dem postulera de mest märkliga, men ändå
fullt trovärdiga, idéer. Han tog med mig på vilda äventyr jorden runt via tåg,
ballong och ubåt. Han sköt människor till månen med kanon och konstruerade
flytande utopiska samhällen ute på världshaven. Visserligen läste jag dem över
100 år efter att de skrivits, och mycket av vetenskapen var hopplöst föråldrad.
Men det sätt på vilket han kunde blanda det mest fantastiska med hård realism
förhäxade min tioåriga själ. Jag läste allt som fanns av honom på svenska.
Stadsbiblioteket hade en ansenlig samling, men min passion var så pass stark
att jag lät beställa de få titlar som saknades.
När jag hade läst alla Jules
Vernes böcker så jag närmast kunde dem utantill så sökte jag efter nya
läsupplevelser. Det var då min mamma satte Stålgrottorna av Isaac Asimov i mina
händer. Hon var själv gammalt science fiction fan, även om hon kanske inte
längre läste fullt lika mycket. Asimov är ju den stora SF-giganten. Hans
inflytande på genren går nog inte att överskatta. Visst finns det andra stora
författare men för mig personligen var det han som definierade vad SF är och
hur genren fungerar. Åter slukade jag allt jag kunde komma över. Jag lät mig
tjusas av hans positroniska robotar, de logiska och etiska dilemman som de representerade.
Jag blev helt fascinerad över Stiftelsen. Hans psykohistoria har för alltid
förändrat mitt sätt att se på historiens flöde. Han hade en förmåga att alltid
ha en tvist i sina berättelser som lyckades överraska men som ändå var
fullständigt logisk och konsekvent med det som kommit före.
Efter Asimov började jag läsa
allt som skrivits av Robert A Heinlein och Arthur C Clarke. De var alla
fascinerande böcker, men så här i efterhand var det nog Clarkes Möte med Rama
och Heinleins Rymdsoldat som gjorde störst intryck. Efter att dessutom har
nosat på Alfred Bester, Joe Haldeman, Ray Bradbury, Paul Anderson, som alla
tillhör den gyllene eran av science fiction (50-talet) så gick jag vidare till den
nya SF-vågens författare (70-talet), sådana som Larry Niven, Jerry Pournelle,
Gene Wolfe och C J Cherryh.
Förutom några år på 90-talet
då jag främst läste fantasy kan man alltså egentligen säga att jag är uppväxt
på science fiction. Det var den genre som fångade mig redan som ung, och jag
älskar den fortfarande.
Vad är det som du uppskattar i just science fiction?
Det är den häpnadsväckande
förmågan att ständigt finna nya idéer och perspektiv på verkligheten. Jag har
genom livet självklart läst en hel del "vanlig" litteratur också. Men
det är inte många som lyckas fånga mig i längden. Jag saknar det där lilla
extra som fantastiken erbjuder, en förmåga att se längre än den ankdamm som vi
i vanliga fall befinner oss i. En möjlighet att tänka de riktigt stora tankarna
och våga dra dem till sin yttersta spets. Visst älskar jag äventyren, och nog
finns det fascinerande karaktärer och otroligt detaljerade världsbyggen, men
det är idéerna som gör att jag ständigt kommer tillbaka.
Vilka författare läser du helst av?
Det är väldigt svårt att
säga. Jag har tyvärr inte längre lika mycket tid över för läsning som jag
brukade ha. Men om jag ska ge några moderna tips på science fiction författare
som jag läst mycket av (och med moderna menar jag senare än 70-talet. ;-) ) så
kan jag starkt rekommendera David Brin och Lois McMaster Bujold.
Vem är den bästa författaren just nu enligt din
mening?
Det är helt omöjligt att slå
fast. Jag vill åter nämna Lois McMaster Bujold. Hon har vunnit både Hugos och
Nebulas och hennes serie om klanen Vorkosigan är sannerligen fantastisk. De
innehåller både militär SF, romantik, sociala diskussioner och vilda äventyr,
ledda av en mycket fascinerande huvudkaraktär, den manodepressive och
hyperintelligente Miles Vorkosigan.
Men det finns så oändligt
många talanger som skriver science fiction idag. Det är helt omöjligt att hänga
med. Just nu läser jag Leviathan Wakes av James S. A. Corey, en mycket
intressant framtid där mänskligheten har koloniserat solsystemet men ännu inte
tagit klivet till andra stjärnor.
En annan riktigt bra bok är The
Risen Empire av Scott Westerfeld. Ja, som sagt. Det finns så mycket...
Jag vet att du själv skriver science fiction och
fantasy. Kan du berätta lite om dina böcker och noveller?
De två böcker som hittills
utkommit heter Drakhornet och Skogens hjärta. Det är historisk fantasy som
utspelar sig i det tidiga 1800-talets Sverige. Sverige har precis förlorat
kriget mot Ryssland. Finland är förlorat, kungen är avsatt och i landet råder
kaos. Vi får följa Erik som jagad av soldater tvingas fly från Stockholm. Han
hamnar i en by i Bergslagen där han snart upptäcker att det finns varelser i
skogen och att de inte vill honom väl. Allt som finns i gammal nordisk mytologi
och svensk folktro är på riktigt. Det är alltså en tid när trollen fortfarande
bor i underjorden, där älvorna dansar i skogens gläntor och näckens stråkar
hörs över vattnen.
Jag har även skrivit ett
antal science fiction noveller, bland annat Yi och där Staden dragit fram. Med
Yi fick jag roligt nog hederspris i SF-bokhandelns och Mix Förlags stora SF-novelltävling
våren 2013. Det innebar att Mix Förlag gav ut den som ebok, samt att den kom
med i deras antologiapp till iPhone: Dötid science fiction. Yi handlar om några
elitsoldater som måste utföra ett mycket riskfyllt uppdrag i månens skogar. De
vandrar under böljande grenar och långa metalliska rötter som bara väntar på
att få slita dem i stycken. Därför går de mycket försiktigt, för att inte uppväcka
trädens vrede. En av dem bär en atombomb på ryggen, en liten present till
fienden, kackerlackorna.
Där staden dragit fram
publicerades 2013 i SF-antologin Maskinblod. Novellen handlar om en flicka som
ramlar ner från en av planetens vandrande städer. Hon hittas av sopjägare från
den lokala byn. De är fattiga, men de ger henne det de kan, ett namn och ett
hem. Men livet nere på ytan är ofattbart hårt och frågorna hopar sig. Vem är
hon? Varför kan hon inte minnas något av sitt liv uppe i den glänsande staden?
Det är en novell med inslag av avancerad nanoteknologi och artificiella
intelligenser. Men främst handlar det om flickan som föll, och hennes nya
vänner, i en främmande, ogästvänlig värld.
I år planerar jag dessutom
att släppa en hästbok. Det är så klart inte en vanlig hästbok, utan ryms inom
fantastikens stora paraply. Men det är på sätt och vis min tribut till Walter
Farleys Svarta hingsten. Den bok som en gång för länge sedan väckte min
läshunger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar