fredag, januari 17, 2014

Oskar Källner om science fiction


Kan du berätta lite om dig själv?

Jag är 35 år, bor utanför Uppsala med fru och snart tre barn och jag älskar science fiction och fantasy. Jag är även en passionerad gamer och tittar ohälsosamt mycket på japansk anime. Egentligen kan man säga att jag finner det fascinerande med narrativa strukturer, oavsett om det är i spel, film eller böcker. Det finns något i berättandet av en god historia som aldrig upphör att fängsla.

När började du läsa science fiction och hur hittade du till genren?

Min första riktiga bok, som jag läste från pärm till pärm, var Walter Farleys Svarta hingsten. Jag gick i tredje klass och hittade den i skolbiblioteket. Den boken skapade en enorm läshunger hos mig. Sedan slukade jag alla Enid Blytons femböcker med underjordiska gångar och brittiska mysterier. Men det var därefter som jag började läsa Jules Verne. Detta var historier som trollband på ett helt nytt sätt. Verne har ju kallats för den hårda science fictionens fader. Han hade förmågan att använda spjutspetskunskap från den tidens vetenskap och teknologiska framsteg och utifrån dem postulera de mest märkliga, men ändå fullt trovärdiga, idéer. Han tog med mig på vilda äventyr jorden runt via tåg, ballong och ubåt. Han sköt människor till månen med kanon och konstruerade flytande utopiska samhällen ute på världshaven. Visserligen läste jag dem över 100 år efter att de skrivits, och mycket av vetenskapen var hopplöst föråldrad. Men det sätt på vilket han kunde blanda det mest fantastiska med hård realism förhäxade min tioåriga själ. Jag läste allt som fanns av honom på svenska. Stadsbiblioteket hade en ansenlig samling, men min passion var så pass stark att jag lät beställa de få titlar som saknades.

När jag hade läst alla Jules Vernes böcker så jag närmast kunde dem utantill så sökte jag efter nya läsupplevelser. Det var då min mamma satte Stålgrottorna av Isaac Asimov i mina händer. Hon var själv gammalt science fiction fan, även om hon kanske inte längre läste fullt lika mycket. Asimov är ju den stora SF-giganten. Hans inflytande på genren går nog inte att överskatta. Visst finns det andra stora författare men för mig personligen var det han som definierade vad SF är och hur genren fungerar. Åter slukade jag allt jag kunde komma över. Jag lät mig tjusas av hans positroniska robotar, de logiska och etiska dilemman som de representerade. Jag blev helt fascinerad över Stiftelsen. Hans psykohistoria har för alltid förändrat mitt sätt att se på historiens flöde. Han hade en förmåga att alltid ha en tvist i sina berättelser som lyckades överraska men som ändå var fullständigt logisk och konsekvent med det som kommit före.

Efter Asimov började jag läsa allt som skrivits av Robert A Heinlein och Arthur C Clarke. De var alla fascinerande böcker, men så här i efterhand var det nog Clarkes Möte med Rama och Heinleins Rymdsoldat som gjorde störst intryck. Efter att dessutom har nosat på Alfred Bester, Joe Haldeman, Ray Bradbury, Paul Anderson, som alla tillhör den gyllene eran av science fiction (50-talet) så gick jag vidare till den nya SF-vågens författare (70-talet), sådana som Larry Niven, Jerry Pournelle, Gene Wolfe och C J Cherryh.

Förutom några år på 90-talet då jag främst läste fantasy kan man alltså egentligen säga att jag är uppväxt på science fiction. Det var den genre som fångade mig redan som ung, och jag älskar den fortfarande.

Vad är det som du uppskattar i just science fiction?

Det är den häpnadsväckande förmågan att ständigt finna nya idéer och perspektiv på verkligheten. Jag har genom livet självklart läst en hel del "vanlig" litteratur också. Men det är inte många som lyckas fånga mig i längden. Jag saknar det där lilla extra som fantastiken erbjuder, en förmåga att se längre än den ankdamm som vi i vanliga fall befinner oss i. En möjlighet att tänka de riktigt stora tankarna och våga dra dem till sin yttersta spets. Visst älskar jag äventyren, och nog finns det fascinerande karaktärer och otroligt detaljerade världsbyggen, men det är idéerna som gör att jag ständigt kommer tillbaka.

Vilka författare läser du helst av?

Det är väldigt svårt att säga. Jag har tyvärr inte längre lika mycket tid över för läsning som jag brukade ha. Men om jag ska ge några moderna tips på science fiction författare som jag läst mycket av (och med moderna menar jag senare än 70-talet. ;-) ) så kan jag starkt rekommendera David Brin och Lois McMaster Bujold.

Vem är den bästa författaren just nu enligt din mening?

Det är helt omöjligt att slå fast. Jag vill åter nämna Lois McMaster Bujold. Hon har vunnit både Hugos och Nebulas och hennes serie om klanen Vorkosigan är sannerligen fantastisk. De innehåller både militär SF, romantik, sociala diskussioner och vilda äventyr, ledda av en mycket fascinerande huvudkaraktär, den manodepressive och hyperintelligente Miles Vorkosigan.

Men det finns så oändligt många talanger som skriver science fiction idag. Det är helt omöjligt att hänga med. Just nu läser jag Leviathan Wakes av James S. A. Corey, en mycket intressant framtid där mänskligheten har koloniserat solsystemet men ännu inte tagit klivet till andra stjärnor.

En annan riktigt bra bok är The Risen Empire av Scott Westerfeld. Ja, som sagt. Det finns så mycket...

Jag vet att du själv skriver science fiction och fantasy. Kan du berätta lite om dina böcker och noveller?

De två böcker som hittills utkommit heter Drakhornet och Skogens hjärta. Det är historisk fantasy som utspelar sig i det tidiga 1800-talets Sverige. Sverige har precis förlorat kriget mot Ryssland. Finland är förlorat, kungen är avsatt och i landet råder kaos. Vi får följa Erik som jagad av soldater tvingas fly från Stockholm. Han hamnar i en by i Bergslagen där han snart upptäcker att det finns varelser i skogen och att de inte vill honom väl. Allt som finns i gammal nordisk mytologi och svensk folktro är på riktigt. Det är alltså en tid när trollen fortfarande bor i underjorden, där älvorna dansar i skogens gläntor och näckens stråkar hörs över vattnen.

Jag har även skrivit ett antal science fiction noveller, bland annat Yi och där Staden dragit fram. Med Yi fick jag roligt nog hederspris i SF-bokhandelns och Mix Förlags stora SF-novelltävling våren 2013. Det innebar att Mix Förlag gav ut den som ebok, samt att den kom med i deras antologiapp till iPhone: Dötid science fiction. Yi handlar om några elitsoldater som måste utföra ett mycket riskfyllt uppdrag i månens skogar. De vandrar under böljande grenar och långa metalliska rötter som bara väntar på att få slita dem i stycken. Därför går de mycket försiktigt, för att inte uppväcka trädens vrede. En av dem bär en atombomb på ryggen, en liten present till fienden, kackerlackorna.

Där staden dragit fram publicerades 2013 i SF-antologin Maskinblod. Novellen handlar om en flicka som ramlar ner från en av planetens vandrande städer. Hon hittas av sopjägare från den lokala byn. De är fattiga, men de ger henne det de kan, ett namn och ett hem. Men livet nere på ytan är ofattbart hårt och frågorna hopar sig. Vem är hon? Varför kan hon inte minnas något av sitt liv uppe i den glänsande staden? Det är en novell med inslag av avancerad nanoteknologi och artificiella intelligenser. Men främst handlar det om flickan som föll, och hennes nya vänner, i en främmande, ogästvänlig värld.


I år planerar jag dessutom att släppa en hästbok. Det är så klart inte en vanlig hästbok, utan ryms inom fantastikens stora paraply. Men det är på sätt och vis min tribut till Walter Farleys Svarta hingsten. Den bok som en gång för länge sedan väckte min läshunger.

Inga kommentarer: