Prologer - bra eller dåligt

Det finns olika åsikter om prologer. En de tycker att prologer ska du aldrig ha medan andra tycker att du alltid ska ha det. Så kategorisk är det alltid svårt att vara. Det beror naturligtvis på berättelsen och vilken typ av prolog du har.

Med det sagt så är jag själv inte överdrivet förtjust i prologer.

Ofta får du där ta del av en persons upplevelser utan att den personen finns med i resten av berättelsen. Som läsare engagerar du dig då i en person som du sen inte har någon relation till. När den "riktiga" berättelsen sedan börjar måste du engagera dig i en annan person. Något som inte behöver vara ett problem, men som kan vara det.

Ett annat problem är att du som läsare kan få reda på alltför mycket. Jag läste t.ex. en deckare där jag efter prologen visste vem som var skyldig. Med en deckare är det definitivt ett problem.

Jag vill gärna komma direkt in i berättelsen och om prologen inte tillför berättelsen något tycker jag inte att det blir bra. I många fall används prologen enbart som ett sätt att ge läsaren information som författaren tycker att han/hon behöver. Det kan i de flesta fall lösas i berättelsen på något annat sätt.

Det finns däremot fall där en prolog faktiskt tillför en berättelse tillräckligt mycket utan att rycka bort läsaren från den riktiga berättelsen. I de fallen kan en prolog vara på sin plats.

Vad tycker du om prologer?