måndag, mars 23, 2009

En reva i tyget 12

Åter i gästrummet stack Miranda ner handen i rockens högerficka. När hon drog upp handen höll hon i en hopvikt lapp. Anna tog emot den. Vad var det för ett förfärligt meddelande som kunde få Miranda att gråtande bryta ihop?
Det var ingen vanlig lapp utan ett fotografi. När hon vecklat upp det fick hon syn på vad det föreställde. Det var ett förfallet hus. En gång hade det varit målat i gult, men nu var i stort sett all färg bortsliten. Fönstren gapade tomma med några skärvor kvar vid karmarna. Dörren som en gång hade varit vit stod halvöppen in mot mörkret innanför. Halvmeterhögt gräs blandat med tistlar och brännässlor växte överallt framför huset. Inte riktigt överallt förresten. De växte inte längs en smal upptrampad stig som gick förbi dammen och rakt mot dörren.

Regnet hade överraskat dem när de var långt inne i skogen på jakt efter liljekonvaljer. Helt plötsligt hade himlen öppnat sig och de kunde knappt se händerna framför sig. Åskan mullrade över deras huvuden. Trots att skogen var tät där de var blev de ändå dyblöta på några sekunder. Anna visste att hon skulle varit jätterädd om hon hade varit ensam, men nu när de var två var det snarast spännande.
”Vi måste ta oss hem”, skrek Miranda i hennes öra.
”Ja”, skrek hon tillbaka.
De började springa tillbaka mot villabebyggelsen där de kunde söka skydd. Efteråt hade de inte kunnat förstå hur de kunde göra ett sådant misstag, men någonstans på vägen svängde de fel och kom på en stig ner mot sjön. Utan förvarning dök sjöns gråa vatten upp nedanför dem. Stigen stupade tvärbrant nerför branten.
”Vänta, Miranda.” Anna skrek så högt hon kunde för att överösta himmelens bombardemang över dem. ”Vi har kommit fel.”
Äntligen stannade Miranda. De hade diskuterat vilken väg som var bäst att ta en stund och till slut enats om stigen som löpte iväg åt vänster. Kläderna var klistrade längs kroppen och håret hängde stripigt i ansiktet.
”Vad som helst för att slippa undan regnet”, sa Miranda.
Just då kom de in i en övervuxen trädgård. Gräset, tistlarna och brännässlorna växte halvmeterhöga och de tvekade en stund innan de sprang fram mot det förfallna huset. Då hade det inte funnits någon upptrampad stig utan de hade bränt sig på sina bara ben. Trots det var de glada när de sluppit undan regnet. I flera timmar hade de gått runt och tittat på allt skräp som låg överallt. I ett av rummen hade en hög med fuktskadade Starlet funnits. Vissa av dem var sönderrivna, men de var tillräckligt hela för att de skulle kunna läsa i dem. Alltmedan regnet slog mot takfönstret läste de kärlekshistoria efter kärlekshistoria. När regnet hade slutat bestämde de sig för att gå hem. Just när de steg ut genom dörren vände Miranda sig mot Anna. Ögonen sken av undertryckt spänning.
”Det här ska vara vår egen hemliga tillflyktsort, eller hur?”
Anna nickade instämmande.
”Vi ska aldrig avslöja att huset finns för någon annan.”
”Det är bara vår hemlighet.”
Sedan hade de sprungit hem och kalasat på varm choklad med vispgrädde och nygräddade bullar.

Det förfallna huset hade alltsedan dess varit deras hemliga ställe. Ända tills de var sexton år och Anna flyttade från stan. Fortfarande gav det henne panikkänslor. Hur hade Peter fått tag på bilden och varför hade han det i sin rockficka? Just då ringde mobilen.

* * *

Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!

Inga kommentarer: