Kjell kände upphetsningen stiga. Hans upplyfta armar hade domnat bort. Rummet var fyllt av hans kvinnor. De gjorde allt han bad om.
”Känn hur ni blir ett med alltet. Vi är en och samma. Vi är kärleken.”
Orden flödade från läpparna utan uppehåll. För varje minut steg spänningen. Ett lyckokast med den svarta färgen. Masshysterin blev starkare av den. Några av kvinnorna grät nu. Andra hade slutit ögonen samtidigt som de rörde läpparna som i bön. Han kände sig som en gud. Alltings Herre.
Efter mötet skulle det ske. Det pirrade i hela kroppen. Tessan, Mia och Jeanette skulle följa med honom. Bara de mest trogna fick delta. De hade redan sett ut ett lämpligt offer hade Tessan talat om. Bara inte Kerstin fick reda på det. Han tryckte undan panikkänslan. Hon var övertygad om att våldtäkterna bara var rökridåer. Fick hon reda på att han genomförde dem i verkligheten visste han inte vad som skulle ske. Jo, egentligen visste han det. Inget skulle få förstöra den stora planen.
Tänk att hon aldrig undrat över hur han fått tag på ödetorpet. Det måste ha varit ödet som fick honom att följa efter den där flickan för alla år sedan. Det måste vara nästan tjugo år sedan nu och hon hade visat honom vägen dit. Det här var ett perfekt ställe om man inte ville upptäckas. Den enda faran var Kerstin.
Nu svimmade Camilla. Det gjorde hon varje gång. Troligen var det bara spel, men det påverkade de andra. När spänningen var som tätast tystnade han och sänkte armarna. Han stod en kort stund och njöt av åsynen av sina kvinnor. Alla var uppskärrade av den intensiva mässan. Det här var som en drog. Han gick ut. Det skulle inte dröja länge nu.
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar