Väl uppe sprang Lisa fram till shetlandsponnyn. Moa balanserade på ett smalt staket. Hon gick med armarna utsträckta och tungan utanför munnen. Det såg ut som om den hjälpte till att hålla balansen. I samma stund kom mannen som hade gått förbi förut tillbaka bortifrån loftet. Han gick med huvudet böjt mot marken. Moa hade hunnit fram till slutet av staketet som låg alldeles vid gångstigen. Innan Karl hunnit reagera hade mannen gått rakt på henne. Hon störtade raklång till marken. Med snabba steg var Karl framme. Blodet droppade från näsan och hon kämpade för att hålla inne gråten. Det var bara småbarn som grät.
”Vad fan sysslar du med! Kan du inte se dig för?”
Mannen flackade med blicken och kastade ängsliga blickar över axeln.
”Förlåt”, sa han lågt. ”Jag såg dig inte.”
Han fick ett koncentrerat uttryck i ansiktet, tittade intensivt på den fläck där Moa ramlat och böjde sig ner och tog upp något från marken.
”Det är mitt kort”, skrek hon och drog honom i armen för att nå kortet. ”Låt bli det.”
Mannen var alldeles tyst och verkade inte reagera på Moas skrik. Han bara rätade på alla sina 190 centimeter och höll kortet högt upp.
”Ge tillbaka min dotters kort.”
Då först reagerade mannen. Han fixerade Moa.
”Var har du fått det här kortet?”
”Det är min mamma.”
”Din mamma? Inte hon med mörkt hår, väl?”
”Vad har du med det att göra?”
Karl ställde sig framför Moa samtidigt som han sträckte ut handen efter kortet. Mannen svarade inte utan stirrade bara på bilden.
”Varför har du med dig den hit?”
Rösten vibrerade av intensitet. Moa torkade bort blodet med handen.
”Jag ville se om torpet låg här”, sa hon sen. ”Mamma skulle dit idag.”
Mannen ryckte till.
”Ska hon dit idag?”
Han talade så lågt att de knappt kunde höra orden.
”Skulle Miranda dit också?”
”Känner du Miranda?”
Karls röst var hög av indignation. Mannen kastade en förskräckt blick över axeln.
”Kom. Vi måste pratas vid.”
Han började gå bort mot ladan. När varken Karl, Moa eller Lisa rörde på sig vände han på huvudet.
”Vi måste pratas vid där ingen hör.”
”Varför?”
Karl såg misstänksamt på honom. Mannen kom snabbt tillbaka och satte sig på huk framför dem samtidigt som han fixerade dem med blicken.
”Om de har gått till ödetorpet är de i fara.”
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar