Peter kände sig orolig. Det hade funnits två bilar på parkeringsplatsen och det betydde att någon annan än Martin Ehrnbrandt var här. Det fanns ingen möjlighet att sekten kunde lista ut att det var här de skulle träffas. Ändå var han orolig. Solen brände obarmhärtigt. Det kändes tungt att andas. Som om han befann sig i en alltför varm bastu. Han pustade i uppförsbacken. Blicken spanade oavbrutet in områdena kring sig. Den extra bilen måste tillhöra någon. Två flickor satt vid kaninburarna och matade kaninerna. Båda två var ljushåriga. Den äldsta som verkade vara i tolvårsåldern mötte hans blick. En sekund hängde deras blickar kvar vid varandra innan hon böjde sig ner mot kaninerna igen. Bara hon inte kände igen honom senare. Huvudet var nedböjt när han rusade förbi dem. När han kom upp mot handelsboden svängde han in mot loftet och gick in i bråten eller muséet som de föredrog att kalla det här. Han såg ingenting alls när han kom in. Det kändes som om han plötsligt hade blivit blind. Långsamt vande sig ögonen vid det svaga ljuset därinne. Resterna av de gamla plogarna, harvarna och seldonen som hängde på väggen tonade fram ur dunklet. Det luktade unket som om logen inte hade vädrats på årtionden. Längst in fick han syn på en man som stod och läste på en av tavlorna. Håret hade glesnat på toppen och glasögonen hängde på yttersta nästippen. Det måste vara Martin Ehrnbrandt.
”Visste du”, sa Martin när han kom fram till honom, ”att det legat en by här ända sedan 1600-talet? Det är länge…”
”Vad kan du berätta om Kerstin?”
Martin vände sig om, sträckte fram handen och sa:
”Hej, det är jag som är Martin och jag antar att du är Peter.”
Han log lite åt Peters otålighet.
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar