söndag, augusti 05, 2012

Joanna Björkqvist tankar om Kedjor känns bara när du rör dig

Joanna Björkqvist har tyckt till om Kedjor känns bara när du rör dig på sin blogg. Du hittar hela texten här.

Det är en lång text så jag har valt ut bitar av den. Hon skriver:

Kedjor känns bara när du rör dig av Eva Holmquist är en ungdomsroman och den är också den senaste boken jag läst ut här på paradisön Karpathos i den grekiska övärlden - en vacker värld som människorna ombord på rymdskeppet Diligentia inte har den blekaste aning om. Tyvärr.

Den kan säkert hitta sina läsare, för språket flyter fram utan problem och det är gott om citat, vilket gör läsningen ledig och lättsam. Science fiction är också en genre som brukar tilltala något yngre läsare mer än dem i min ålder. Därmed inte alls sagt att man inte kan läsa boken med behållning oavsett ålder, men det känns som om Eva haft unga läsare i tankarna medan hon skrev och det är ett stort plus i boken. Att tänka på sin målgrupp medan man skriver är mycket värt och det är jag helt säker på att hon gjort här.

Som vuxen kan jag dock bli lite bedrövad. Jag vill ju att världen ska vara väldigt mycket bättre om sådär femhundra år. Det är den inte. Samma sorts orättvisa som vi brottas med idag finns även i framtiden - på ett rymdskepp som färdats 350 år. Jag känner en likhet med Kina och hur kollektivet där alltid går före individen. Mycket intressanta tankar.

Då är det tur att motståndsrörelsen växer sig stark och självklart är det ungdomarna som står för revolten. Det är en faslig tur att det blir lite motstånd, för ombord på ett rymdskepp kan man inte bara dra om man inte gillar läget.

I början kan man som läsare få för sig att det är en kärleksroman där flickans pappa säger nej till pojken hon älskar och vill se henne gift med någon han valt ut, men det är egentligen en passande inramning till något större. Rådgivarens dotter Lola har alltid gjort som alla förväntar sig, men hon tänker inte gifta sig med en man hon inte älskar, så hon inser att hon behöver kämpa för att ta kommandot över sitt eget liv.

...

Eva har tagit hjälp av proffs till både omslaget och inlagan och det är en mycket snygg bok, så det lönade sig. Jag gillar att omslaget inte alls för tankarna till science fiction och jag tycker att både typsnitt och utformningen av sidorna inne i boken är väldigt snygga. Lagom stor stil och luftiga marginaler på alla håll. Som sagt, Eva har absolut tänkt på sin främsta målgrupp - sina kärnläsare - och de kommer att gilla att man som läsare ofta vänder blad och betar sig stadigt igenom boken.

...

En annan sak som jag (och det kanske bara är jag i hela världen!) har svårt för är Evas fantastiska förmåga att hitta på namn till sina karaktärer. Där är hon rysligt svårslagen och mycket konsekvent. Hon är riktigt bra på det, så felet ligger snarare hos mig än hos henne. Jag kan hålla ordning på Pellas, Lola, Mela och Tammas rätt enkelt. Jag gillar verkligen hennes sätt att bygga tjej- respektive killnamn på ett tydligt och genomgående sätt, men till slut blir de så många att de låter som en lång sång. Jag får svårt att hålla isär vem som faktiskt är vem.

På sidan 82 ryms följande trallande namn; Kronos, Senos, Sonos, Mela, Kela, Lula, Kula och så de lite mer udda i sammanhanget, Pellas och Mona.

Men som sagt, att jag tycker att det låter som en sång är egentligen inget negativt, för jag gillar vanligtvis påhittiga namn och Eva hade säkerligen tagit medalj om detta var en OS-gren!

Eftersom detta är den första boken i en planerad serie är det sedan bara att vänta på nästa.

Medan rymdskeppet Diligentia far fram långt bort i framtiden och mot ... mot ... ja, mot vad...?

Inga kommentarer: