Efter flera dagars regnande sken
äntligen solen när Thea klev ut på gatan. Klockan på Sofiakyrkan
visade bara på halv åtta så hon hade gott om tid. Hon gick i lugn
takt medan hon studerade alla jäktade människor som passerade medan
de ömsom lät ansiktet gona i solskenet och ömsom sneglade upp på
någon av de många klockor som hängde högst upp på husen. Gatorna
var fortfarande blöta efter nattens regnande och ena sidan av gatan
låg i skugga. Idag när hon hade gott om tid hann hon stjäla en
blick på kläderna, smyckena och alla andra varor som låg för
uppvisning i skyltfönstren.
Bilarna passerade i ett pärlband
längs vägen som hon måste passera så hon fick vänta på grönt
ljus. I vanliga fall skulle hon ha rusat ut framför bilarna och
hoppats att de skulle stanna, men inte idag. Idag hade hon gott om
tid.
Trädens löv hade börjat gulna och
parkblommorna såg mest ut som skräp märkte hon när hon klev in i
parken. Det började bli höst. Hon sneglade upp på klockan på
andra sidan kanalen. Klockan började bli mycket. Hon måste skynda
på för att inte komma för sent. I samma stund kände hon hur
fötterna sjönk ner och gyttja trängde in i skorna. Typiskt, hon
hade klivit rakt ner i en lerpöl i kanten av gången. Nu hade hon
verkligen bråttom om hon skulle hinna få bort sörjan innan hon
började.
Fötterna hade sjunkit ner en bra bit
och leran räckte ända upp till vristerna. Irriterad drog hon i
fötterna för att snabbt komma iväg, men de satt fast. Thea slet i
fötterna, vred dem och slet igen. Ju mer hon slet desto längre ner
tycktes hon sjunka. Magen krampade och hon frös. Klockan var redan
fem i åtta. Hon skulle komma för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar