När jag vaknade var det alldeles för
ljust. Det brände i ögonen. Allt var vitt med svagt grå skuggor
som rörde sig mitt i allt det vita. Jag slöt ögonen kvickt igen.
”Jag tror hon har vaknat”, sa en
mansröst bredvid mig. ”Kan vi åka hem i eftermiddag?”
Den lät bekant, men annorlunda på
något sätt. Huvudet värkte.
”Du måste ha tålamod”, sa en
kvinnlig röst som jag var säker på att jag aldrig hört förut.
”Det tar sinnet en stund att anpassa sig till den nya kroppen.”
Det snurrade i huvudet. Jag mådde
illa.
”Vad händer?”
Mansrösten lät orolig.
”Hon tappar medvetandet igen.”
Rösterna försvann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar