Vid foten av ett berg

Det går så trögt så det inte är klokt för tillfället. Inte att skriva, nej inte ens så långt har jag kommit, utan att komma igång. Det tar emot och än så länge har jag inte lyckats tränga igenom muren. Det är som att befinna sig vid foten av ett berg och vilja upp till toppen, men allt arbete med att klättra uppför bergssidan känns så jobbigt så jag kommer inte igång.

Ändå har jag en scen i stort sett klar i huvudet. Det är "bara" att skriva ner den. Jag vet att det går om jag börjar att skriva, men jag kan inte förmå mig till att börja. Suck!

Regn ger mer jobb

Regnet öste ner i morse. Fördelen med regnet gör att det är lättare att motivera sig att arbeta framför datorn så jag fick inskrivet en hel del anteckningar idag. Inget ont som inte har något positivt med sig.

Balans

Har kämpat med att förstå varför boken inte känns balanserad och har äntligen insett att jag inte gett motståndaren tillräckligt utrymme. Han finns med, men bara i små scener, och det är svårt att förstå hans agerande i dessa små snuttar. Därför har jag beslutat att ge honom mer utrymme. Har redan skrivit en längre första scen med honom och det känns som om det är rätt väg att gå.

De andra stötestenarna har jag nog fått en glimt av rätt lösning när jag läste Lindas blogg. problemet handlar i mångt och mycket om röster. De låter för lika och agerar för tamt. Det blir nästa sak att ta tag i när jag fått mer fason på motståndaren.

Telefonen är död...

Telefonen är död. Likaså internet. Märkligt att jag känner mig handikappad av bristen på telefon och internet. Trots allt hade min mormor varken det ena eller det andra när hon växte upp och internet fanns inte under min uppväxt. Nu fick jag ta en paus på jobbet och skriva på bloggen därifrån.

Ordmätaren står olyckligtvis still då jag inte skrev ett enda ord varken i går eller i förrgår. Förhoppningsvis hinner jag en del i kväll istället.

Jag har ägnat lite tid åt att leta ansikten ur diverse tidningar. De flesta ser väldigt tillrättalagda ut och inte alls som verkliga människor. Håller vi på att utvecklas till ett land där alla fotografier visar människor som inte finns i verkligheten? Inte bra för oss som skriver...

Fortfarande flyt

Flytet hänger i sig än så länge och även dagens ordmängd landade på drygt 1000 ord. Har tänkt att ha som mål att skriva 1000 ord per dag. I så fall är jag färsig med förstamanuset i mitten av juli. Nu har det i och för sig varit helg, men semestern närmar sig med stormsteg.
Jag har fortfarande inte tagit tag i någon av de återstående stötestenarna, men jag är glad och nöjd att jag lyckats få den stora slutscenen i första utgåvan. den kommer att behöva justeras en hel del, men nu vet jag hur jag vill ha den och vad jag vill åstadkomma och det är mycket värt.
Imorgon måste jag ta tag i någon av de återstående stötestenarna och den viktigaste att ta tag i är nog personernas personligheter. Vi får se om jag kan nå upp till mitt mål i alla fall.

Mer än tusen ord

Idag blev det mer än tusen ord trots att jag skrivit en hel del på bakgrundsmaterialet. För tillfället känns det som idéerna kommer flygande och det bara gäller att fånga dem innan de flyger igen. Tids nog lär de minska igen och då får jag ta tag i resterande stötestenar...

Genombrott!

Jag vet inte hur mycket jag skrivit idag för jag har inte skrivit in det på datorn igen, men det spelar ingen roll för de ord jag skrev innebär ett stort genombrott.
Jag har kämpat med den scen där min huvudperson möter sin motståndare och bekämpar honom. Trots att scenen som sådan känts rätt har min känsla efter att ha läst den varit som om jag tittat på min huvudperson och sagt: "Varför tar du åt dig äran för det här? Du har ju inte gjort något." Kort sagt har jag kunnat instämma i orden jag hörde på bussen häromdagen: "Det känns sådär."
Idag såg jag äntligen hur jag skulle lösa stötestenen. Scenen jag skrivit är bara inledning på den stora scenen. Jag har också insett hur jag ska visa att han förändrats; han måste bekämpa sina rädslor (nu måste jag bara plantera att han lider av svindel...), han måste lita på sina vänner och ta emot deras hjälp (vilket han i början inte kan då han stött utanför all gemenskap och därför inte kunnat känna den tillit som krävs för att våga lita på någon) och han måste använda sina känslor för att bekämpa sin motståndare (känslor har han nämligen varit rädd för då de gör att han tappar kontrollen). Dessutom får jag en logisk orsak till att allt löser sig utan att det sker automatiskt utan huvudpersonens påverkan.
Det känns jättebra. Så nu ska jag fira genombrottet. Imorgon kan jag fundera på övriga stötestenar... ;-)