Han såg den rosa post-it lappen så fort han kom in i köket. Bara några rader hade hon bekymrat sig om att skriva.
Hej Karl!
Miranda ringde och behövde hjälp.
Jag ringer i kväll.
Anna
En vag olustkänsla spred sig inombords. Det var något som var fel.
”Får vi mat snart?”
Det var Moa som frågade igen.
”Jag är också hungrig”, sa Lisa. ”Vi har inte ätit sedan klockan ett. Kan vi få pizza till kvällsmat?”
”Vi kan dela på en Vesuvio.”
”Ok. Men jag måste ringa mamma först.”
Flickorna sprang ner till TVn igen medan Karl slet upp mobiltelefonen ur fickan. Han trummade på bordet. Efter en evighet hörde han hennes röst.
”Vad menar du med att åka iväg på det här sättet?”
Karl skrek rätt in i luren.
”Men, snälla Karl, lugna ner dig.”
”Här överger du flickorna och mig utan ett vettigt ord till förklaring och så säger du till mig att lugna ner mig!”
”Du behöver väl inte skrika åt mig. Jag har inte övergivit er. Flickorna klarade sig alldeles utmärkt under de få timmarna de var själva. Miranda behövde hjälp…”
”Vem fan är Miranda?”
”Skrik inte, Karl. Miranda var min bästis när vi gick på högstadiet.”
”Bästis? Du har aldrig pratat om henne tidigare.”
”Nej, vi tappade kontakten när jag flyttade från stan. Det finns ett fotografi på henne och mig i mitt gamla fotoalbum. Det måste du ha sett. Snälla, Karl. Det tar säkert bara någon dag.”
”Någon dag! Det här är ju vår semester. Kan vi inte tillbringa den tillsammans?”
”Såklart vi kan. Så fort jag har hjälpt…”
Karl tryckte bort henne. Han och flickorna fick väl fira semester själva då. Det här hittade hon säkert bara på för att straffa honom för att han åkt iväg idag. Hon skulle allt få se att de klarade sig utmärkt själva.
”Moa och Lisa, kom upp så åker vi och köper pizza.”
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar