”Jag vet inte.”
Mirandas röst var enträgen. Hon hade kört fingrarna genom sitt mörka rufs så att hårtestarna spretade åt alla håll.
”Jag vet bara att jag måste få reda på vad som hänt och varför. Förstår du inte det?”
”Jovisst.”
Anna höll sin röst lugn och resonabel.
”Men det har gått två år”, fortsatte hon. ”Om polisen inte hade något spår då kan vi säkert inte hitta något nu.”
”De letade aldrig efter några spår. Peter försvann frivilligt för att slippa undan sin ragata till fru. Det var i alla fall vad de ansåg.”
Det var ovanligt bittra ord för att komma från Miranda. Hon brukade aldrig märka när någon tog avstånd från henne.
”Du kan inte få reda på något nu. Han har hört av sig till dig. När allt ordnat till sig kommer han säkert tillbaka igen och då kan du fråga honom.”
Ett uttryck av misstroende flög över Mirandas ansikte. Hon skakade på huvudet som om hon inte trodde sina öron. Med en snabb gest tog hon tag i fotografiet och tittade eftertänksamt på det. Sedan vände hon på bilden och tittade på texten.
”Jag ska visa dig var du kan sova. Imorgon går vi till ödetorpet och letar ledtrådar.”
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar