Vilken vecka, va!
Hejdlöst myckt att göra på jobbet, Anders bortrest, barnen hemma igen sjuka i maginfluensa och sedan när de väl piggnat till fick jag eländet. Nu kan jag vara uppe en del, men känner mig fortfarande matt....
Suck!
tisdag, juni 30, 2009
söndag, juni 21, 2009
En reva i tyget 27
De tog inte den genaste vägen till gömstället utan gick i en vid båge och kom in på den stig som de hade följt den där första gången. När sjön dök upp nedanför dem stannade Miranda. Idag var sjön inte grå utan den låg spegelblank i solskenet. Den glittrade inbjudande.
’Här skulle nog flickorna velat bada’, tänkte Anna för sig själv.
”Kommer du ihåg när det regnade och vi hittade ödetorpet?”
Anna nickade. Klart att hon mindes det. De fortsatte in på stigen till vänster. Träden välvde sig smaragdgröna över deras huvuden. Det var alldeles tyst. Inga fåglar hördes. När ödetorpet dök upp framför dem stannade Miranda igen. Hon gjorde en gest mot Anna som om hon ville att hon skulle vara tyst. Till synes var det sig likt. Samma gapande fönster. Samma damm. Samma halvmeterhöga gräs. Ändå var det något som var annorlunda. Var det bara den obehagskänslan hon fick när hon tänkte på den gång hon senast varit här? Den fanns där. Egentligen ville Anna inte alls hit. Det var bara svårt att förklara det för Miranda som aldrig hade vikt undan för något obehagligt. Nej, säker på sig själv hade hon alltid travat rakt mot sitt mål. Anna kände sig inte säker på något. Men det var inte bara det att hon inte ville vara här. Något annat var förändrat. När hon tittade närmare efter såg hon att små detaljer var annorlunda. Där fanns mycket gräs, men inga brännässlor och inga tistlar. Där fanns en smal gång som ledde fram till dörren. Anna fick en känsla av att något lurade innanför den stängda dörren. Något obehagligt. Något ont.
Hon stod kvar i utkanten av stigen med händerna krampaktigt slutna. Miranda tittade fundersamt på henne. Det var länge sedan. Inte kunde det spela roll fortfarande. De borde ha tagit tag i det redan när det hände. Det var många gånger som hon ångrat att hon gett vika. Försiktigt sträckte sig Miranda upp på tå och kikade in genom fönstret. Det tog en stund innan ögonen hade vant sig vid mörkret därinne. Det verkade vara tomt. Ja, hon hade inte trott att de skulle vara här på morgonen.
”Kom, Anna.”
Anna stod fortfarande kvar.
”Kom nu. Vi måste gå in.”
Anna skakade på huvudet så att det ljusa håret flög. Miranda gick bort till henne och tog hennes hand. Hon fick bända upp fingrarna för att kunna greppa den.
”Inget blir bättre för att man undviker det”, sa hon. ”Kom.”
Hon började gå mot dörren.
När Anna klev in genom dörren såg hon först ingenting. Sedan såg hon det välbekanta rummet med sina skräphögar i hörnen. Hon tryckte undan obehagskänslan. Miranda var redan framme vid det inre rummet. Bestört hade hon stannat på tröskeln.
”Har du sett, Anna? Bäst du kommer och ser själv.”
Hon gick motvilligt fram till Miranda. Till sin förvåning såg hon inte in i det skräpiga rum som hon mindes. Rummets väggar hade täckts med svarta fleecefiltar. En svart matta täckte golvet. Även fönstrena var täckta. Filtarna rörde sig lätt i den svaga brisen från sjön. Men det som fångade Anna blick var ett högt altare som stod mitt på golvet. Det var också höljt i svart. Två stora kandelabrar med svarta långa ljus stod vid varsin ände. Mitt på altaret stod ett fotografi. Det föreställde en blond man som var skrämmande bekant trots alla år som gått. Allt kom tillbaka i en blink.
Det var dagen efter skolavslutningen. Hon hade fått panik vid tanken på den förestående flytten. Bara en vecka kvar i den trygga värld som hon kände så väl. De skulle göra sällskap ut till ödetorpet om en timme. Anna hade bestämt sig snabbt. För en gångs skull skulle hon inte göra som Miranda förväntade sig av henne. Hon skrev ivrigt en lapp och lämnade på Mirandas plats.
Jag går i förväg. Vi ses där. Anna
Hon skyndade längs den smala skogsstigen. Ett ljusgrönt tak välvde sig över huvudet. Det var skönt att i lugn och ro få vara själv vid ödetorpet och kunna tänka utan att störas av andra. Hemma var det alltid ett sånt fruktansvärt liv. Småbröderna bråkade och skrek. Tomas hade AC/DC på högsta volym och Magnus som hela tiden beordrade henne att springa ärenden åt honom. Ödetorpet dök upp framför henne. Plötsligt greps hon av en oförklarlig rädsla. Skogen kändes inte lika trygg som vanligt. Det var kanske dumt att hon gett sig hit ensam. Obeslutsamt gick hon fram till dörröppningen. Då hörde hon en kvist som bröts bakom hennes rygg.
Miranda hade hittat henne ihopkrupen i det innersta rummet. Varken då eller senare hade hon velat prata om vad som hade hänt. Sista veckan innan flytten hade hon undvikit Miranda som hade tjatat om att de måste anmäla vad som hade hänt, men hon hade inte vågat. Det var bättre att glömma alltihop. Och det hade hon gjort. Efter en lång tid hade hon lyckats glömma. Hon hade aldrig berättat för Karl även om han kanske anade.
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
’Här skulle nog flickorna velat bada’, tänkte Anna för sig själv.
”Kommer du ihåg när det regnade och vi hittade ödetorpet?”
Anna nickade. Klart att hon mindes det. De fortsatte in på stigen till vänster. Träden välvde sig smaragdgröna över deras huvuden. Det var alldeles tyst. Inga fåglar hördes. När ödetorpet dök upp framför dem stannade Miranda igen. Hon gjorde en gest mot Anna som om hon ville att hon skulle vara tyst. Till synes var det sig likt. Samma gapande fönster. Samma damm. Samma halvmeterhöga gräs. Ändå var det något som var annorlunda. Var det bara den obehagskänslan hon fick när hon tänkte på den gång hon senast varit här? Den fanns där. Egentligen ville Anna inte alls hit. Det var bara svårt att förklara det för Miranda som aldrig hade vikt undan för något obehagligt. Nej, säker på sig själv hade hon alltid travat rakt mot sitt mål. Anna kände sig inte säker på något. Men det var inte bara det att hon inte ville vara här. Något annat var förändrat. När hon tittade närmare efter såg hon att små detaljer var annorlunda. Där fanns mycket gräs, men inga brännässlor och inga tistlar. Där fanns en smal gång som ledde fram till dörren. Anna fick en känsla av att något lurade innanför den stängda dörren. Något obehagligt. Något ont.
Hon stod kvar i utkanten av stigen med händerna krampaktigt slutna. Miranda tittade fundersamt på henne. Det var länge sedan. Inte kunde det spela roll fortfarande. De borde ha tagit tag i det redan när det hände. Det var många gånger som hon ångrat att hon gett vika. Försiktigt sträckte sig Miranda upp på tå och kikade in genom fönstret. Det tog en stund innan ögonen hade vant sig vid mörkret därinne. Det verkade vara tomt. Ja, hon hade inte trott att de skulle vara här på morgonen.
”Kom, Anna.”
Anna stod fortfarande kvar.
”Kom nu. Vi måste gå in.”
Anna skakade på huvudet så att det ljusa håret flög. Miranda gick bort till henne och tog hennes hand. Hon fick bända upp fingrarna för att kunna greppa den.
”Inget blir bättre för att man undviker det”, sa hon. ”Kom.”
Hon började gå mot dörren.
När Anna klev in genom dörren såg hon först ingenting. Sedan såg hon det välbekanta rummet med sina skräphögar i hörnen. Hon tryckte undan obehagskänslan. Miranda var redan framme vid det inre rummet. Bestört hade hon stannat på tröskeln.
”Har du sett, Anna? Bäst du kommer och ser själv.”
Hon gick motvilligt fram till Miranda. Till sin förvåning såg hon inte in i det skräpiga rum som hon mindes. Rummets väggar hade täckts med svarta fleecefiltar. En svart matta täckte golvet. Även fönstrena var täckta. Filtarna rörde sig lätt i den svaga brisen från sjön. Men det som fångade Anna blick var ett högt altare som stod mitt på golvet. Det var också höljt i svart. Två stora kandelabrar med svarta långa ljus stod vid varsin ände. Mitt på altaret stod ett fotografi. Det föreställde en blond man som var skrämmande bekant trots alla år som gått. Allt kom tillbaka i en blink.
Det var dagen efter skolavslutningen. Hon hade fått panik vid tanken på den förestående flytten. Bara en vecka kvar i den trygga värld som hon kände så väl. De skulle göra sällskap ut till ödetorpet om en timme. Anna hade bestämt sig snabbt. För en gångs skull skulle hon inte göra som Miranda förväntade sig av henne. Hon skrev ivrigt en lapp och lämnade på Mirandas plats.
Jag går i förväg. Vi ses där. Anna
Hon skyndade längs den smala skogsstigen. Ett ljusgrönt tak välvde sig över huvudet. Det var skönt att i lugn och ro få vara själv vid ödetorpet och kunna tänka utan att störas av andra. Hemma var det alltid ett sånt fruktansvärt liv. Småbröderna bråkade och skrek. Tomas hade AC/DC på högsta volym och Magnus som hela tiden beordrade henne att springa ärenden åt honom. Ödetorpet dök upp framför henne. Plötsligt greps hon av en oförklarlig rädsla. Skogen kändes inte lika trygg som vanligt. Det var kanske dumt att hon gett sig hit ensam. Obeslutsamt gick hon fram till dörröppningen. Då hörde hon en kvist som bröts bakom hennes rygg.
Miranda hade hittat henne ihopkrupen i det innersta rummet. Varken då eller senare hade hon velat prata om vad som hade hänt. Sista veckan innan flytten hade hon undvikit Miranda som hade tjatat om att de måste anmäla vad som hade hänt, men hon hade inte vågat. Det var bättre att glömma alltihop. Och det hade hon gjort. Efter en lång tid hade hon lyckats glömma. Hon hade aldrig berättat för Karl även om han kanske anade.
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
Nästan semester...
Varit en skön avslappnad midsommarhelg som nästan känts som semester. Däremot har det inte blivit mycket skrivet.
tisdag, juni 16, 2009
En reva i tyget 26
Det första Anna såg när hon slog upp ögonen var rosa småblommiga tapeter. Hon låg kvar en stund och försökte orientera sig. Var befann hon sig? Sedan mindes hon. Hon var hos Miranda. Driven av ett tvång som hon inte förstod hade hon hals över huvud skyndat till hennes hjälp. Nu när hon väl var här verkade det inte bråttom. Det var nästan som om hon drog sig för vad det nu var hon hade tänkt att de skulle göra. Bäst att stiga upp. Ju fortare de var klara desto snabbare kunde hon komma hem till Karl och flickorna.
I köket doftade det gott av stekt ägg och rostat bröd.
”God morgon”, hälsade Miranda glatt.
Hon verkade vara på mycket gott humör idag. Tårarna från gårdagen tycktes vara glömda. Hon gnolade när hon dukade fram tallrikar och temuggar.
”Vilken härlig dag”, svarade Anna.
Hon stod vid köksfönstret och tittade ut på trädgården. Den var överfull av blommor i allehanda färger.
”Jag minns inte att trädgården var så här vacker. Kanske brydde jag mig inte när vi lekte. Vad heter de där rosafärgade blommorna?”
”Malva. Jag tycker de är underbara när de blommar.”
Anna satte sig ner och började äta på sitt stekta ägg. Miranda var förändrad på något sätt. Eller, det var kanske hon själv som var förändrad.
”Kommer du ihåg när vi brukade ro ut i din eka?”
Miranda log.
”Mmm, det var mysigt när vi låg och guppade ute på sjön. Jag har inte använt den på åratal.”
Anna såg förbryllat på henne. Varför hade hon ekan i vattnet om hon inte använde den?
”Peter använde den ofta. Han gillade att fiska och brukade åka ut själv. När han försvann ville jag inte bli påmind om honom. Jag har inte använt den sedan dess.”
”Gjorde inte polisen något försök att hitta honom?”
”Jo.” Miranda suckade. ”Men de kom snart fram till att han försvunnit frivilligt. Han tillhörde tydligen inte någon av riskgrupperna.”
Hon fnös föraktfullt och reste sig hastigt upp.
”Har du ätit klart?”
Anna nickade. Hon ville inte till ödetorpet, men det var ingen idé att säga det till Miranda. Det gick undan med avdukningen och en kort stund senare var de färdiga att ge sig av.
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
I köket doftade det gott av stekt ägg och rostat bröd.
”God morgon”, hälsade Miranda glatt.
Hon verkade vara på mycket gott humör idag. Tårarna från gårdagen tycktes vara glömda. Hon gnolade när hon dukade fram tallrikar och temuggar.
”Vilken härlig dag”, svarade Anna.
Hon stod vid köksfönstret och tittade ut på trädgården. Den var överfull av blommor i allehanda färger.
”Jag minns inte att trädgården var så här vacker. Kanske brydde jag mig inte när vi lekte. Vad heter de där rosafärgade blommorna?”
”Malva. Jag tycker de är underbara när de blommar.”
Anna satte sig ner och började äta på sitt stekta ägg. Miranda var förändrad på något sätt. Eller, det var kanske hon själv som var förändrad.
”Kommer du ihåg när vi brukade ro ut i din eka?”
Miranda log.
”Mmm, det var mysigt när vi låg och guppade ute på sjön. Jag har inte använt den på åratal.”
Anna såg förbryllat på henne. Varför hade hon ekan i vattnet om hon inte använde den?
”Peter använde den ofta. Han gillade att fiska och brukade åka ut själv. När han försvann ville jag inte bli påmind om honom. Jag har inte använt den sedan dess.”
”Gjorde inte polisen något försök att hitta honom?”
”Jo.” Miranda suckade. ”Men de kom snart fram till att han försvunnit frivilligt. Han tillhörde tydligen inte någon av riskgrupperna.”
Hon fnös föraktfullt och reste sig hastigt upp.
”Har du ätit klart?”
Anna nickade. Hon ville inte till ödetorpet, men det var ingen idé att säga det till Miranda. Det gick undan med avdukningen och en kort stund senare var de färdiga att ge sig av.
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
lördag, juni 13, 2009
En reva i tyget?
Är det någon som är intresserad av att jag fortsätter med utdrag ur En reva i tyget?
lördag, juni 06, 2009
En reva i tyget 25
”Ja”, sa Martin, ”det beror på vad du vill veta. Hon arbetar som samtalsterapeut. Faktiskt ganska populär. Duktig sägs det, men påfallande många som är med i sekten – ja chefredaktören visade mig din lista – har också gått hos henne för samtalsterapi. Men det är inte alla som varit hos henne som är med. Jag misstänker att hon väljer ut de mest sårbara och bearbetar dem. Du borde ha sett annonserna. Hon brukar annonsera i de stora dagstidningarna med en bild på sig själv.”
Peter skrev febrilt i sin anteckningsbok. Han skrev upp var hon hade sin mottagning och när hon brukade annonsera.
”Vi har våra mottagningar precis bredvid varandra. Det var väldigt många kvinnor som sökte sig till henne”, noterade jag. ”Vissa tycktes aldrig bli bättre. De återkom gång på gång. Vad ska du ha alla dessa upplysningar till?”
”Skriva en artikel eller rättare sagt en hel artikelserie. Tanken är att jag ska avslöja sekten. Då måste jag ha tillräckligt med fakta och tillräckligt med bevis.”
Martin nickade begrundande.
”Så du är journalist?”
”Ja, naturligtvis. Jag jobbar fortfarande för Dagstidningen.”
”Varför kunde vi inte träffas på tidningsredaktionen?”
”De förföljer mig. Jag måste hålla mig dold. Någonting annat du vet om Kerstin?”
”Det är ungefär allt. Hon är väldigt bestämd i sina åsikter. Jag skulle nog benämna henne som en person utan empati. Det är lite märkligt med tanke på att hon arbetar som samtalsterapeut. Ofta lyckas hon dölja det ganska bra. Men det är bara Kerstin som gäller och bara hennes behov som räknas. Vi umgicks en del i början då vi flyttade in i mottagningarna bredvid varandra, men jag bröt snart det samarbetet. Det fungerade inte.”
”Tack för hjälpen”, sa Peter. ”Vänta en stund innan du går härifrån så vi inte syns tillsammans.”
Han lämnade loftet med hastiga steg. ’Jobbar du som journalist’, hade Martin frågat. Tack vare chefredaktören gjorde han det. Han hade förstått att han behövde hålla sig undan. Samtidigt kunde han inte publicera artiklarna förrän Peter hade tillräckligt med bevis. Det innebar att han ägnade tiden åt att skriva om allt det som chefredaktören ville ha artiklar om under pseudonym istället för att ägna sin tid åt sekten. Fördelen med att vara journalist var att han kunde jobba på andra ställen än på kontoret även om han saknade samvaron. Det var klart att det var en nackdel att han inte kunde vara på redaktionsmötena. Stugan hade han också fått låna. Den var mysig även om den låg lite avsides. Peter vaknade upp ur sina tankar av en hård stöt mot ena armen. Han hörde ett gallskrik. Den yngsta av flickorna han sett tidigare låg på marken.
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
Peter skrev febrilt i sin anteckningsbok. Han skrev upp var hon hade sin mottagning och när hon brukade annonsera.
”Vi har våra mottagningar precis bredvid varandra. Det var väldigt många kvinnor som sökte sig till henne”, noterade jag. ”Vissa tycktes aldrig bli bättre. De återkom gång på gång. Vad ska du ha alla dessa upplysningar till?”
”Skriva en artikel eller rättare sagt en hel artikelserie. Tanken är att jag ska avslöja sekten. Då måste jag ha tillräckligt med fakta och tillräckligt med bevis.”
Martin nickade begrundande.
”Så du är journalist?”
”Ja, naturligtvis. Jag jobbar fortfarande för Dagstidningen.”
”Varför kunde vi inte träffas på tidningsredaktionen?”
”De förföljer mig. Jag måste hålla mig dold. Någonting annat du vet om Kerstin?”
”Det är ungefär allt. Hon är väldigt bestämd i sina åsikter. Jag skulle nog benämna henne som en person utan empati. Det är lite märkligt med tanke på att hon arbetar som samtalsterapeut. Ofta lyckas hon dölja det ganska bra. Men det är bara Kerstin som gäller och bara hennes behov som räknas. Vi umgicks en del i början då vi flyttade in i mottagningarna bredvid varandra, men jag bröt snart det samarbetet. Det fungerade inte.”
”Tack för hjälpen”, sa Peter. ”Vänta en stund innan du går härifrån så vi inte syns tillsammans.”
Han lämnade loftet med hastiga steg. ’Jobbar du som journalist’, hade Martin frågat. Tack vare chefredaktören gjorde han det. Han hade förstått att han behövde hålla sig undan. Samtidigt kunde han inte publicera artiklarna förrän Peter hade tillräckligt med bevis. Det innebar att han ägnade tiden åt att skriva om allt det som chefredaktören ville ha artiklar om under pseudonym istället för att ägna sin tid åt sekten. Fördelen med att vara journalist var att han kunde jobba på andra ställen än på kontoret även om han saknade samvaron. Det var klart att det var en nackdel att han inte kunde vara på redaktionsmötena. Stugan hade han också fått låna. Den var mysig även om den låg lite avsides. Peter vaknade upp ur sina tankar av en hård stöt mot ena armen. Han hörde ett gallskrik. Den yngsta av flickorna han sett tidigare låg på marken.
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)