fredag, juni 03, 2011

Våga misslyckas

Det var onsdagskväll och jag fann mig högt uppe på en häst. Det kändes osäkert när jag kortade stiglädren för att fötterna skulle kunna vila bekvämt i stigbyglarna. Kort som jag är hade jag tvingats länga dem betydligt för att kunna komma upp. Nu var det dags att rida. Vi skrittade försiktigt fram längs spåret tills det var dags för trav.

”Nu i början ska ni rida lätt”, förklarade ridläraren. ”Det innebär att ni reser er upp i stigbyglarna och sätter er ner i sadeln i takt med hästens rörelser.”
Det lät enkelt och jag klämde åt med skänklarna för att få min häst att trava. Det var inte svårt utan gick som en dans. Däremot skakade jag så att huvudet höll på att falla av. Javisst, resa sig var det för att det inte skulle skumpa. Jag tog spjärn för att resa mig, men insåg snart att det var omöjligt med den längd på stiglädren som jag hade.
”Du måste korta stiglädren”, hojtade ridläraren och det insåg jag med. Men hur skulle jag få stopp på hästen där jag krampaktigt höll mig fast i sadeln för att inte skumpa. Efter två varv lyckades jag dra i ena tygeln tillräckligt för att stanna. Resultatet kunde summeras i en dråplig syn för de talrika åskådarna till denna övning samt två sönderslagna händer.

Vad har nu denna historia gemensamt med att våga misslyckas? Eller för den delen med idéer och entreprenörskap? Kanske mer än vad du tror. Att kunna rida har varit min dröm sedan jag var en hästälskande tioåring. Jag började inte då för jag tyckte jag var för gammal att börja rida! Därför börjar jag istället 26 år senare. Det är alltför ofta rädslan för vad andra ska tycka och rädslan för att misslyckas hindrar oss att testa våra idéer. Idéer är nog bra, men de får sitt värde först när de brukas. För att lyckas utvecklas, skapa nya affärer, fullfölja våra drömmar måste vi våga misslyckas. Allting av värde innebär att ta risker och finns risker kan vi också misslyckas. Därför måste vi våga misslyckas. Ju fler misslyckande, ju fler försök har vi gjort och desto större chans har vi att slutligen lyckas.

Det är därför jag är tillbaka på onsdag och försöker trava igen. Men tro mig, denna gång ska jag kolla stiglädrens längd innan jag börjar …

(Krönika 2005)

3 kommentarer:

My Myself and I sa...

HÄrligt inlägg!

hampus60021 sa...

Bra inlägg! Man ska aldrig vara rädd för att misslyckas.

Träumerin sa...

Tror hellre man skulle tycka man var för gammal för att börja rida när man är 50 än när man är 10. Det är väl då många böjar?
Att rida lätt ä inte så svårt egentligen. Antingen räknar man 1-2, eller låter hästen "putta upp" en. Men du har säkert ridit ett tag nu. Själv har jag ridit i ca 20 år, och det tycker folk är länge. Tycker egentligen inte jag :)
Det där om att misslyckas känner jag igen alltför väl. Jag vill mycket, men stoppas av att prova. Mest tror jag, för att jag är rädd för att inte duga, och för att misslyckas. Men provar man inget så vet man ju inte. Nothing ventured, nothing gained.