söndag, januari 22, 2012

Bli av med mördarsniglarna

När jag kom hem stod Magnus i sin trädgård och såg belåten ut. Eftersom han varit sur ända sedan sommaren började och mördarsniglarna börjat kalasa på hans trädgård blev jag nyfiken.
”Problemet är löst”, sa Magnus när jag närmade mig och pekade in mot mitten av trädgården där en halvmeter hög varelse plockade bland rabarbern.
”Hur då?” undrade jag.
Jag var också intresserad av att rädda mina blommor även om jag inte var lika upprörd över de glupska monstren som Magnus var. Hade han hittat en lösning ville jag höra den.
”Det är en robot”, sa Magnus, ”som äter mördarsniglarna. De behöver ingen elektricitet utan får all energi de behöver från sniglarna. Det är perfekt.”
”Låter bra”, sa jag. ”Kan den inte ta min trädgård också?”
Magnus skakade på huvudet.
”Den kan bara röra sig inom min trädgård”, sa han. ”Säkerhetsfråga. Du borde skaffa en egen.”
”Får se”, sa jag och tittade bort mot varelsen.
Den var klar med rabarbern nu och hade förflyttat sig till svartvinbärsbuskarna. Vinden fick bladen att röra sig. Jag frös. Bäst att gå in.


Dagen efter var mina rabarberblad helt uppätna. Jag misstänkte att mördarsniglarna smitit från Magnus robot in till mig. Kanske borde jag också skaffa en, men tanken kändes inte lockande.

När jag kom hem den kvällen fanns en robot i nästan varje trädgård och mördarsniglarna var överallt hemma hos mig.
”Nästan borta”, sa Magnus glatt från andra sidan av staketet. ”Du borde skaffa en du också.”
Mördarsniglarna mumsade för fullt inne hos mig. Hos Magnus kunde jag inte se en enda. Roboten stoppade just in en mask.

En stund senare kom jag hem med min robot och satte igång den. Den började stoppa i sig mördarsniglar med rasande fart. Med den här takten skulle de snart vara uppätna.


Morgonen därpå när jag tittade ut genom köksfönstret för att se vilket väder det var såg jag inte till Magnus. Jag kunde höra ett högt bultande. Jag stack ut huvudet för att se vad det var som lät, men det verkade komma från andra sidan av huset. Det var då jag fick se skelettet i Magnus trädgård.

Det var från ett litet djur. Kanske en katt. Jag mådde illa. Utan att bry mig om frukosten gick jag till vardagsrummet och tittade ut mot Magnus ytterdörr. Det var roboten som bankade på dörren. Slagen fick dörren att skaka. Jag kunde se sprickor i träet. Genom fönstret kunde jag se Magnus. Han såg rädd ut.

Min robot cirklade framför min ytterdörr och stoppade in en skalbagge. Mördarsniglarna måste vara slut. Jag svalde. Ett rejält brak. Magnus skrek bara en gång. Sedan blev det tyst.

2 kommentarer:

Madde-mamman sa...

Bra, mycket bra, men lämnade en känsla av illamående efter sig... Me like!

Eva Holmquist sa...

Tack! :-)