Det började med en helt vanlig kväll i soffan framför
TVn… ;-) Vi satt och tittade på ett
faktaprogram om rymdresor. De gick igenom de olika sätt vi då kunde tänka oss
för rymdresor till andra stjärnsystem. Det är långa avstånd och inte helt lätt
att komma fram till ett sätt att ta sig till ett annat stjärnsystem. Vår
närmaste stjärna ligger 4,22 ljusår bort. Det är 39 900 000 000 000 km
bort. Avstånd som är omöjliga att föreställa sig.
Ett av alternativen var flergenerationsrymdskepp. Då har du
alltså ett rymdskepp där du kan leva på i generation efter generation ända
tills du kommit fram till ditt mål. Det jag inte visste då var att en person
konsumerar ett kilo syre, 0,6 kilo foder och ca 2,5 kilo vatten per dag. Jag
insåg däremot att det skulle vara svårt att på en begränsad yta få fram
tillräckligt med mat och vatten om du var alltför många personer. Det borde
alltså vara en ganska begränsad grupp människor som kan bo på ett rymdskepp på
det sättet.
I tankarna hade jag då den där lilla gruppen människor som
ger sig av från jorden. De är uppfyllda av sin uppgift och fyllda av förväntan.
Ganska snart kan de inte längre ha kontakt med jorden. De blir isolerade och
måste lita på varandra. Generation efter generation följer varandra. Det är en
begränsad yta de lever på. De måste hålla sams annars blir konsekvenserna
stora. Behovet av kontroll och styrning växer. När de väl kommer fram har det
gått hundratals år. Minns de då att de befinner sig på ett rymdskepp? Poff och
där kom knytnävsslaget och jag visste att jag måste skriva om dessa människor.
Det var upptakten till arbetet med Kedjor känns bara när du rör dig. Det
har varit en fascinerande resa när jag följt Lola, Pellas och de andra på
rymdskeppet. Boken har nu också funnits för alla att läsa i två månader och jag har fått mycket positiv respons vilket är jätteskoj... :-)Inlägget ovan har tidigare varit publicerat som ett gästblogginlägg på Bokeribloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar