Råd till romanförfattare

Nu har jag kunnat bocka av alla målen jag satt upp för maj månad. Det känns jätteskönt!

Det är viktigt att fira delsegrar när man skriver böcker för att man inte ska drunkna i uppgiften och få skrivkramp. Om jag skulle behöva ge tre tips om du skriver romaner skulle det bli:
- Utnyttja även småstunderna! Om du väntar på att få massor med tid kommer du antagligen aldrig igång. Däremot om du utnyttjar varje liten småstund kommer du så småningom i mål. Dessutom om du regelbundet skriver kommer hjärna att arbeta med romanen även när du inte sitter ner och skriver.
- Skriv på! Det behöver inte vara perfekt i första versionen. Du kan alltid fixa till det senare. Det viktigaste är att få ner dina tankar på papperet.
- Fira delsegrar! Sätt upp mål kring vad du ska klara av och fira ordentligt när du uppnått ett av dem. På det sättet kan du hålla uppe motivationen.

Det finns säkert massor med andra råd. Det vet jag förresten att det finns med tanke på alla bloggar, hemsidor och böcker som ger råd. Men det här är de som jag skulle ge....

Trevlig helg!

Flyt

Igår flöt det på riktigt bra trots att jag knappt hade någon tid efter att arbetat sent och sedan gått på konsert, men jag satte igång så snart jag kom hem och arbetade och fick klart en helt ny scen och justerat ett antal andra scener. Det var bara två timmar, men eftersom jag skrev hela tiden fick jag multum gjort.

Ibland avstår jag från skrivandet för att jag tycker att jag har för kort tid. Det är bättre att sätta fart så får det bli så mycket det blir.

Läsa högt

Man ser verkligen texten annorlunda när man läser den högt och då menar jag verkligen högt och inte tyst i huvudet som jag oftast gjort. Meningar som innan låtit bra måste plötsligt justeras. Felläsningar är kanske den rätta meningen i alla fall. I fortsättningen ska jag alltid läsa högt varje del av mina texter och justera innan jag skickar in dem. Det vinner de nog på.

Bit för bit...

Bit för bit blir klar i omskrivningen av kedjor. Vissa stycken stryks, vissa kommer till och vissa skrivs om. När jag gått igenom alltihop behöver jag gå igenom allt igen för att se att allt hänger ihop. Att saker som de vet i ett kapitel har de plötsligt ingen aning om i nästa kapitel. Det blir lätt såna missar när nya stycken kommer till. Men det går inte att hantera allt samtidigt utan jag måste ta bit för bit för att komma framåt. Det är som svaret på frågan: Hur äter man en elefant? En bit i taget. Det går inte att skriva en roman på studs. Det måste bli en rad i taget. Det känns i alla fall som om den blir mycket bättre efter omskrivningen och det ger motivation nog att fortsätta.

Kapitelindelning igen...

Nu har andra kapitlet blivit fyra. Nu kan jag inte inse hur jag kunde ha ett så långt kapitel utan att jag reagera. Det känns som en rimligare uppdelning. Vi får väl se när jag arbetar mig vidare om jag håller fast vid den här modellen eller inte...

Dikten trovärdigare än verkligheten

Verkligheten är inte alltid trovärdig....
Eller vad sägs om följande verkligheter:
- Mamman som svarar sin son när han hojtar att grannens hus åker förbi att det är omöjligt bara för att upptäcka att grannens hus faktiskt åker förbi...
- Bankvalvet som bara innehåller en massa avgjutningar av käkar...
- Mannen som slogs med Napoleon och sedan åkte hem och byggde Göta kanal...
Jag kan slå vad om att hade det stått i en bok hade författaren vackert få höra Det är inte trovärdigt.
Eller vad tror ni?

En reva i tyget

Efteråt påstod Anna alltid att hela historien började den där dagen då regnet öste ner som om huset täcktes av ett vattenfall. Hon stod i vardagsrummet och tittade ut över staden. Hela dalen var täckt av en mjölkaktig dimma. Det var knappt att man kunde se huset nedanför trots att det bara var några meter dit. Hon var rastlös och ändå kunde hon inte förmå sig till att ta sig för något. Den här morgonen var livet definitivt inte roligt. Hon suckade tungt. Vilken början på semestern.

Ja, så börjar En reva i tyget (säljs via www.vulkan.se) Sedan kommer telefonsamtalet som handlöst kastar Anna och hennes familj in i faran...

Beslutsångest

27 maj ska vi ha avslutning i kursen skapande svenska på universitetsbiblioteket med en Ståuppkväll. Vi ska alla läsa en av våra egna texter så nu måste jag bestämma mig för vilken text jag ska läsa och vilken del. Har drabbats av akut beslutsångest. Ena alternativet är att läsa ett stycke ur En reva i tyget och på så sätt göra lite reklam för den. Det som talar emot är att den skrev jag innan jag började kursen. Andra alternativet är att läsa ett stycke ur specialarbetet. Eller också kan jag läsa något helt annat...

Suck!

Varför måste man bestämma sig?

Omstuvning bland kapitlen

Håller på att stuva om kapitlen. Tidigare var de uppdelade i stort sett efter dag. Problemet var bara att det händer så mycket dag 2 så kapitel två blev jääättelååångt medan flera andra kapitel blev ynkekorta. Så nu delar jag mer utifrån längd istället.
Hur gör ni andra?
Vad avgör hur ni delar upp kapitlen?
Vilken längd tycker ni att ett kapitel bör vara?
Ska kapitlen vara ungfär lika långa?
Kapitelfunderande Knytt

Länk för länk

Jobbar för fullt med kedjor, men det är många trådar att hålla reda på så jag tar länk för länk. Det innebär att vissa delar av texten får skrivas om många gånger, men det är bättre än att jag virrar till det alldeles.

Det känns bra. Förändringarna jag bestämt mig för kommer att förbättra texten avsevärt och få bort de svagheter i storyn som funnits innan. Nu känns det som det bara är att jobba på tills det är klart. Sedan är det dags för en ny manusrunda... ;-)