torsdag, mars 19, 2009

En reva i tyget 10

Just den dagen hade Miranda bestämt sig för att städa ur en av garderoberna. Det var gamla kläder som hon bara slängt in i garderoben när hon flyttade in. Den var alldeles proppfull av kläder och kassar med gamla skor. Om hon fick ordning där skulle hon kunna förvara täcken och kuddar där så hon slapp gå upp på vinden varje gång hon fick gäster. Inte för att hon brukade ha det, men i alla fall. Det var en gråkall dag med en sån där fuktig kyla som tränger genom hur mycket kläder man än tar på sig. Med andra ord en utmärkt dag för att städa garderober. Hon hade tagit fram svarta plastsäckar att lägga kläder i för att sedan skänka till Myrorna. Luften i garderoben var kvav och fylld av doften av damm. Hon började med tröjorna som låg i byrån. Den första tröjan Miranda råkade få tag på var den röda tröjan som hon hade gett Peter i julklapp alldeles innan han försvann. Hon kände ett stygn av smärta i bröstet. Hur kunde han bara försvinna så där? De hade varit lyckliga. Hade de inte? Just då ringde det på dörren. Hon ryckte till.
När dörren öppnades stod Peter utanför.
”Kommer du nu?”
Hon fick inte fram ett ord till utan stod som bedövad.
”Miranda.”
Rösten var knappt hörbar.
”Var har du varit? Inte ett enda ord har jag hört från dig på två hela år!”
Rösten bröts. Hon tog tag i dörren för att smälla igen den framför hans ansikte. Peter tog desperat ett kliv framåt och grep tag i dörren.
”Snälla, om du bara visste skulle du förstå. Jag ville aldrig att det skulle bli så här.”
”Ok.”
Hon la armarna över bröstet.
”Jag lyssnar. Förklara så att jag förstår.”
Peter öppnade munnen, men stängde den lika snabbt igen. Han slog ner blicken.
”Jag kan inte förklara. Inte än. Jag…”
”Du kan inte bara stolpa in här efter två år utan ett ord till förklaring”, avbröt hon. ”Du har varit borta i två år! Kan du åtminstone inte förklara var du varit?”
Han såg allvarligt på henne. Hans blick var fast och stadig. Rösten lugn.
”Nej, jag kan inte förklara. Inte var jag varit eller varför jag var tvungen att ge mig av så brådstörtat. Jag förstår om du inte kan förlåta mig, men jag ville se att du mådde bra.”
Miranda drog efter andan. Hon förstod inte hur han kunde utsätta henne för det här. Samtidigt… Hon älskade honom fortfarande. Nu när han stod här framför henne så visste hon att hon aldrig glömt honom. Inte heller hade hon slutat hoppas på att han skulle komma tillbaka.
”Det är bättre om vi pratar inomhus.”
Hon slog upp dörren på vid gavel och gick åt sidan för att släppa in honom. Förvånat märkte hon att han stod kvar på samma plats. Han såg ledsen ut.
”Jag kan inte stanna.”
Då var det som om något brast.
”Gå då”, skrek hon åt honom, ”och kom aldrig tillbaks!”
Hon slängde igen dörren, sjönk ner i en hög på golvet och brast i gråt. Gruset knastrade, en motor startade och en bil for iväg. Han hade försvunnit igen.


Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!

Inga kommentarer: