En reva i tyget 20

Solen sken in genom det halvöppna fönstret på ett fridfullt flickansikte omgivet av en sky av ljust hår. De långa böjda ögonfransarna avtecknade sig skarpt mot den ljusa huden. En mild fläkt smög sig in och rörde mjukt över flickans rundade kind. Med ett huj for ögonfransarna upp och flickan for upp ur sängen.
”Hurra, det är semester. Uti djungeln, den stora djungeln, där sover lejonen.”
Sången skrålade högt och gällt medan flickan drog på sig vita piratbyxor och ett linne med Simba på.
”Tyst! Jag försöker sova.”
Lisas ilskna tjut störde idyllen. Moa bara skrattade. Pappa hade gömt huvudet under huvudkudden.
”God morgon, pappa”, kvittrade hon. ”Nu känns det som sommarlov när ni har semester också. Vad ska vi hitta på?”
Karl bara grymtade, men hon gav sig inte.
”Det är dags att gå upp. Var är mamma?”
Karl tittade upp. Han kanske borde gett någon förklaring till flickorna igår om vart Anna hade åkt. Han harklade strupen.
”Hon är hos Miranda.”
”Vem är det?”
Karl satte sig upp med huvudkudden bakom ryggen. Det var trots allt skönt med ledigt.
”De har varit klasskamrater. Hon ska besöka henne några dagar.”
Moa satte sig med benen i kors vid fotändan.
”Är hon lik mamma?”
Karl såg begrundande på Moa.
”Jag vet inte, men det ska finnas ett fotografi av henne i mammas gamla fotoalbum.”
”Jag ska leta reda på det. Det kanske finns någon rolig gammal bild på mamma också.”
Karl skrattade för sig själv. Moa var verkligen tokig i gamla fotografier. Hon skulle alltid bläddra i alla fotoalbum och titta efter hur alla såg ut när de var yngre. Och inte minst vilka konstiga kläder de hade. Lika bra att gå upp och fixa i ordning frukost. Det var verkligen ett strålande väder idag. Allt kändes mycket bättre när solen sken.

Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!

Självskrivande scen

Satt i dag på en orienteringstävling i Finspång och skrev (fick massor av gjort). När jag sedan skrivit alla uppslag i huvudet kände jag att jag ville skriva mer, men visste inte vad. Då började jag beskriva himlen som den såg ut och plötsligt utkristalliserade sig en ny scen i Längst ut på piren. Känns jättebra! Dels kändes det som om scenen blev bra och sedan känns det som om scenen är viktig för den visar på hur hon blivit den hon blivit samtidigt som den visar att hon förändrats från början av boken. Det känns som om den skrev sig själv. Fantastiskt!

Fantastisk vilken hjälp man kan få...

Det är fantastiskt vilken hjälp man kan få när man går research. Människor är verkligen extremt snälla. Jag skickade iväg en stor mängd frågor till Fonus och fick jättebra svar på vartenda ett. Sedan postade jag ett inlägg på kapitel1 och fick jättebra svar där med. Så nu i valborgshelgen ska jag frysa is och experimentera med att göra skulpturer...
Kul va! :-)

Dax för research...

Nu känns det som det är dags för lite research... :-)
Alltid kul och spännande att få reda på mer om något som man inte vet så mycket om. Har skickat iväg en bunt frågor till en begravningsbyrå och frågat om de har möjlighet att hjälpa mig. Jag hoppas att de har det.
Nu behöver jag också få tag på en isskulptör...
Någon som känner någon som gör isskulpturer?
Tar tacksamt emot alla tips!

Fem minuter per dag...

Fem minuter per dag fungerar bra. Det är tillräckligt kort för att ingen prestationsångest ska vakna. Fungerar också för att hålla längtan att skriva vid liv. Med fem minuter så blir det också varje dag. Jag har alltid fem minuter där jag kan dra fram blocket och skriva så pennan glöder. Det där att starta upp datorn är definitivt en stoppande faktor för mig. Vi får se om jag vågar öka upp tiden nästa vecka till tio minuter... ;-)

En reva i tyget 19

Miranda öppnade den mörkbruna dörren till allrummet och steg ut. Hon måste vara nervös när hon behövde springa på toaletten så ofta. Nu var i alla fall Anna installerad i mammas och pappas rum. Imorgon gällde det. Det hördes röster från den halvöppna sovrumsdörren. Hon hejdade sig. Vem kunde det vara som Anna pratade med?
”Imorgon har Miranda bestämt att vi ska besöka ödetorpet och leta ledtrådar.”
Det var tyst en stund och sedan hördes Annas röst igen.
”Nej, det är klart att det inte kan finnas några ledtrådar kvar efter två och ett halvt år.”
Hon drog på munnen. Det var vad Anna trodde. Imorgon skulle hon få se.
”Miranda tröttnar när vi inte hittar något och då kommer jag hem igen”, fortsatte Anna.
Miranda skakade till på huvudet så att håret flög ner över ögonen. Hon hade fortfarande inte vant sig vid att inte ha uppsatt hår. Det var bara i vägen. Hon rätade beslutsamt på sig. Hon kunde inte stå här och tjuvlyssna. Med bestämda steg gick hon ner för trappan till vardagsrummet. Anna kunde komma ner senare om hon ville ha sällskap. Innan dess behövde hon själv planera morgondagen.

* * *

Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!

Skrivkramp

Har drabbats av skrivkramp och inte hunnit skriva. Mistänker att det har att göra med att jag la ut Längst ute på piren. Det känns som om alla idéer stoppas av "det kanske blir tråkigt...". Jag lyckades lura igång det idag genom att bara skriva under fem minuter (äggklocka) och tänka att jag inte skulle lägga ut det jag skrev...
Det blev i alla fall fem produktiva minuter...

Mer om pestskråp

Lite information om pestskråp som jag fått från Bengt Hedberg:

Blomman heter pestskråp (Petasides hybridus), infördes av munkar till Sverige och ansågs sårläkande. De vackra rosaröda blomkolvarna ersätts fram på sommaren av enorma jätteblad. De största bladen i vår flora - kan bli stora som parasoller. Det latinska släktnamnet härleds från grekiskans petasos, som betyder stor hatt.(Ref. Örtabok - Sune och Stina Jonsson. LTs Förlag 1979)

Här är också några bilder på bladen som jag tog förra året.

Inspiration av naturen

Brukar ni inspireras av naturen?

Gick bort och fotograferade en blomma som inspirerar mig och som jag bara blir så sugen på att ha med i en berättelse. När jag säger blomma så tänker ni antagligen på en romantisk och vacker blomma. Det är inte den här!

Den är mer skräck än romantik. Jag tror att den kallas för pestskråpa. Om någon vet får ni gärna tala om om jag har rätt eller fel.

En reva i tyget 18

Med en trött suck slängde Anna väskan på dubbelsängen. Miranda hade äntligen gått och hon hade tid att tänka. Det kändes verkligen som om hon behövde det. För närvarande drog alla i henne från olika håll och vad hon än gjorde skulle någon bli upprörd. Det här var inte den semester hon planerat. Inte Karl heller. Det hade framgått väldigt tydligt av samtalet. Anna suckade igen och slog sig ner på den breda dubbelsängen med lapptäcket i rosa och brunt som hon mindes att Mirandas föräldrar hade haft. Det här var tydligen fortfarande deras sovrum. Miranda hade inte gjort många ändringar sedan hon flyttade in. Det var till och med samma gardiner. Något kändes väldigt fel i allt det här. Men det var inte bara Miranda som agerade konstigt. Hur kunde hon själv bara åka iväg? De skulle fira semester tillsammans hela familjen. Varför skulle hon göra precis vad Miranda ville helt plötsligt? Sanningen att säga hade hon väl alltid gjort precis det, men nu var hon vuxen och borde veta bättre. Fast Karl höll sig inte hemma heller. Det var klart att Vivan och Göran var gamla och behövde hjälp. Hon var självisk som misstyckte. Hon borde inte åkt hemifrån. Skulle Karl kunna förlåta henne? Hon greppade mobilen och slog numret hem.

* * *

Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!

Läs och ge hjärtan!

Ni finns Kedjor känns bara när du rör dig (www.kapitel1.se/eva-holmquist/kedjor-kanns-bara-nar-du-ror-dig) upplagd på Kapitel1 i sin helhet och Längst ut på piren (www.kapitel1.se/eva-holmquist/langst-ut-pa-piren) upplagd med sitt första kapitel på Kapitel1.

Nu syns inte böcker på några listor om inte minst tio personer gett betyg i form av hjärtan. Jag vet att fler läst, men de har antingen kommenderat eller rekommenderat enbart så jag har alltför få betyg i form av hjärtan för att synas på listorna.

Läs därför och tala om vad just du tycker!

För att ge hjärtabetyg behöver man först vara medlem (gratis), sedan går man till bokens sida och väljer Läs bok. Sedan finns det under fem hjärtan längre ner på sidan. Där markerar du så många hjärtan som du vill ge till boken och trycker. Då får du ett meddelande om att du lagt betyg.

En reva i tyget 17

Kjell kände upphetsningen stiga. Hans upplyfta armar hade domnat bort. Rummet var fyllt av hans kvinnor. De gjorde allt han bad om.
”Känn hur ni blir ett med alltet. Vi är en och samma. Vi är kärleken.”
Orden flödade från läpparna utan uppehåll. För varje minut steg spänningen. Ett lyckokast med den svarta färgen. Masshysterin blev starkare av den. Några av kvinnorna grät nu. Andra hade slutit ögonen samtidigt som de rörde läpparna som i bön. Han kände sig som en gud. Alltings Herre.
Efter mötet skulle det ske. Det pirrade i hela kroppen. Tessan, Mia och Jeanette skulle följa med honom. Bara de mest trogna fick delta. De hade redan sett ut ett lämpligt offer hade Tessan talat om. Bara inte Kerstin fick reda på det. Han tryckte undan panikkänslan. Hon var övertygad om att våldtäkterna bara var rökridåer. Fick hon reda på att han genomförde dem i verkligheten visste han inte vad som skulle ske. Jo, egentligen visste han det. Inget skulle få förstöra den stora planen.
Tänk att hon aldrig undrat över hur han fått tag på ödetorpet. Det måste ha varit ödet som fick honom att följa efter den där flickan för alla år sedan. Det måste vara nästan tjugo år sedan nu och hon hade visat honom vägen dit. Det här var ett perfekt ställe om man inte ville upptäckas. Den enda faran var Kerstin.
Nu svimmade Camilla. Det gjorde hon varje gång. Troligen var det bara spel, men det påverkade de andra. När spänningen var som tätast tystnade han och sänkte armarna. Han stod en kort stund och njöt av åsynen av sina kvinnor. Alla var uppskärrade av den intensiva mässan. Det här var som en drog. Han gick ut. Det skulle inte dröja länge nu.

* * *

Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!

Jippi!

Skickade i tisdags iväg ett utdrag ur Den slutliga lösningen till ett förlag som jag hoppades kunde vara intresserade. Igår fick jag mail att det skickats vidare till en lektör. Idag fick jag ett mail med titeln...
Mer av...
där lektören bad att få se hela manuset så ska han titta på det innan sommaren.
Inget ja ännu, men ändå hoppfullt!
Jag säger bara...
Hurra!!!

och
Glad påsk!

Lagt upp första kapitlet i Längst ut på piren

Nu har jag lagt upp första kapitlet av Längst ut på piren. Det är något av ett experiment för jag har inte låtit "allmänheten" läsa tidigare innan boken varit klar så att den går att läsa från början till slut. Vi får se om jag blir helt avskräckt... ;-)Läs gärna och ge konstruktiv kritik.

Se:
http://www.kapitel1.se/eva-holmquist/langst-ut-pa-piren

Miljöutforskningar

Var iväg idag för lite miljöutforskningar. Vilken tur jag gjorde det! Det såg inte alls ut som min minnesbild av platsen. Så nu har jag datorn fylld av bilder som den till vänster och förhoppningsvis gör det det lättare att få med miljöbeskrivningar i texten.

Bra text?

Vad är egentligen en bra text? Funderade på det i veckan och kom fram till att det väsentliga är det som U sa till mig angående text jag skrivit:
"Det var skrivet ur hjärtat. Det tycker vi om."
Så skriv ur hjärtat så vinner ni läsarna!

En reva i tyget 16

”Jag vet inte.”
Mirandas röst var enträgen. Hon hade kört fingrarna genom sitt mörka rufs så att hårtestarna spretade åt alla håll.
”Jag vet bara att jag måste få reda på vad som hänt och varför. Förstår du inte det?”
”Jovisst.”
Anna höll sin röst lugn och resonabel.
”Men det har gått två år”, fortsatte hon. ”Om polisen inte hade något spår då kan vi säkert inte hitta något nu.”
”De letade aldrig efter några spår. Peter försvann frivilligt för att slippa undan sin ragata till fru. Det var i alla fall vad de ansåg.”
Det var ovanligt bittra ord för att komma från Miranda. Hon brukade aldrig märka när någon tog avstånd från henne.
”Du kan inte få reda på något nu. Han har hört av sig till dig. När allt ordnat till sig kommer han säkert tillbaka igen och då kan du fråga honom.”
Ett uttryck av misstroende flög över Mirandas ansikte. Hon skakade på huvudet som om hon inte trodde sina öron. Med en snabb gest tog hon tag i fotografiet och tittade eftertänksamt på det. Sedan vände hon på bilden och tittade på texten.
”Jag ska visa dig var du kan sova. Imorgon går vi till ödetorpet och letar ledtrådar.”

* * *

Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!

Markera övergångar

Tänk vad fascinerande med uttryck som man snappar upp inom ett område och som man sedan upptäcker att man använder för att förklara saker inom helt andra områden.

Som det här med markera övergångar. Det är en term från dressyren där det i programmen är viktigt att markera övergångarna, t.ex. när du rider i arbetstrav och ska övergå till mellantrav. Den senaste tiden har jag upptäckt att jag använder uttrycket i helt andra sammanhang.

Som idag då vi diskuterade projektstyrning och då jag förklarade att det är viktigt att markera övergångarna när man övergår från en fas i arbetet till en annan. Då blir det tydligare om man håller tidplanen eller inte. Med en omarkerad övergång har tider en tendens till att släpa och det är först i slutet man inser hur sen man är.

För någon vecka sedan försökte jag förklara för en författare vad hon kunde göra för att förbättra sin text och då kom det också fram. Jag skrev då att hon skulle försöka markera övergångarna mellan kapitlen bättre. Som de bara gled de bara ut.

Så nu har ni också ett uttryck som kan användas till mycket. Inom vilka områden har ni tänkt markera övergångarna?