söndag, maj 31, 2009
Fantastisk konsert!
Var på en fantastisk konsert igå med Ola Salo, Åsa Fång, Marinens musikkår och alexander Hansson som dirigent. Den var helt otrolig. Föreställningen var utsåld så det var sjukt mycket folk och varmt som en bastu. Ändå sat jag trollbunden från början till slut. Vi fick höra Gershwin, Edith Piaf, nyskrivet material av Ola Salo, nuskriven musik för blåsorkester (fem judiska danser) och Jesus Christ Superstar. Har ni någon chans att lyssna på Ola Salo så gör det! Han är helt fantastisk och de andra var också fantastiska. Vilken upplevelse!
lördag, maj 30, 2009
Sommar, sommar, sommar
Idag är det sommar och känns nästan som semester (även om jag har jour)...
Över 20 grader varmt, strålande solsken.
Gick upp vid halv sju och satte på ugnen och bakade kalljästa bullar. Åt frukost med dotter ocg son (make fortfarande till sängs, men han ska köra långt idag så det är honom väl unt...). Skjutsade dottern till stallet, kom hem, dottern ringde och hade glömt tränset så det blev en färd till. Kom hem, satte på tvättmaskin, laddade diskmaskinen och körde igång. Tog lite kaffe med maken som stigit upp. Fixade efterrätt och ställde i kylen (limemousse mums!). Rensade gången nedanför balkongen, tog en paus med kaffe och lite hjärnjympa. Hängde tvätt och satte på en maskin till (gånger fyra). Rensade rundeln från kirskål. Gick in satte på datorn, skrev på Längst ute på piren, lade till en dikt i diktboken på kapitel 1, lagade lunch, hjärnjympa med kaffe, körde igång ny diskmaskin och vinkade adjö till dotter och make. Jympade med Friskis och svettis dvd.
Pustade (det var jobbigt), duschade, läste och åkte till stallet för insläppet. Kom hem och skrev inlägg på bloggen.
Känns som jag hunnit med multum och då har jag missat ett antal aktiviteter och har ett stort antal kvar. Överlag en bra dag...
Över 20 grader varmt, strålande solsken.
Gick upp vid halv sju och satte på ugnen och bakade kalljästa bullar. Åt frukost med dotter ocg son (make fortfarande till sängs, men han ska köra långt idag så det är honom väl unt...). Skjutsade dottern till stallet, kom hem, dottern ringde och hade glömt tränset så det blev en färd till. Kom hem, satte på tvättmaskin, laddade diskmaskinen och körde igång. Tog lite kaffe med maken som stigit upp. Fixade efterrätt och ställde i kylen (limemousse mums!). Rensade gången nedanför balkongen, tog en paus med kaffe och lite hjärnjympa. Hängde tvätt och satte på en maskin till (gånger fyra). Rensade rundeln från kirskål. Gick in satte på datorn, skrev på Längst ute på piren, lade till en dikt i diktboken på kapitel 1, lagade lunch, hjärnjympa med kaffe, körde igång ny diskmaskin och vinkade adjö till dotter och make. Jympade med Friskis och svettis dvd.
Pustade (det var jobbigt), duschade, läste och åkte till stallet för insläppet. Kom hem och skrev inlägg på bloggen.
Känns som jag hunnit med multum och då har jag missat ett antal aktiviteter och har ett stort antal kvar. Överlag en bra dag...
fredag, maj 29, 2009
Det går framåt...
...med Längst ute på piren. Den börjar forma sig nu kring vad den ska handla om (ja forma sig, det går inte trycka in en handling). Det är på sätt och vis skönt med flödesskrivandefasen för det är bara att skriva på, men också otäckt för jag vet inte om det kommer att bli något vettigt...
Fick kommentar på kapitel 1 om att tempot var ojämnt, men med tanke på att den inte är bearbetad så är det knappast förvånande. Har också en del scener (finns inte med på kapitel 1) som är en enda lång monolog, vilket troligen är dödstråkigt att läsa men jag har en idé om hur jag genom att föra in en person till (som redan finns i persongalleriet) kan få liv i den scenen. Mycket av det arbetet gör jag inte förrän senare. Nu ska jag bara få ur mig det. Det är spännande i vilket fall för det här är en typ av bok jag aldrig skrivet (utom möjligtvis småstycken som kunde vara delar ur en sådan bok, men det räknas inte... ;-) )
Fick kommentar på kapitel 1 om att tempot var ojämnt, men med tanke på att den inte är bearbetad så är det knappast förvånande. Har också en del scener (finns inte med på kapitel 1) som är en enda lång monolog, vilket troligen är dödstråkigt att läsa men jag har en idé om hur jag genom att föra in en person till (som redan finns i persongalleriet) kan få liv i den scenen. Mycket av det arbetet gör jag inte förrän senare. Nu ska jag bara få ur mig det. Det är spännande i vilket fall för det här är en typ av bok jag aldrig skrivet (utom möjligtvis småstycken som kunde vara delar ur en sådan bok, men det räknas inte... ;-) )
söndag, maj 24, 2009
Bra helg
Det har varit en bra helg och jag har fått mycket skrivit. Flykten från Paradiset är klar och inskickad till Mitranias novelltävling. Jag har skrivit in en hel del på Längst ute på piren från anteckningsböckerna och dessutom skrivit en hel del nytt. Den är nu upp i mer än 10 000 ord. Dessutom har jag både prövat min nya Yoga dvd och kört Friskis & Svettis dvdn, vilket känns jättebra!
onsdag, maj 20, 2009
Villkor för novelltävlingar
Det gäller att se upp när det gäller villkoren i novelltävlingar tydligen!
Hade funderingar på att skicka in till Centurias Novelltävling. Som tur var läste jag villkoren innan. Om man läser vad som gäller för rättigheterna:
3.Iom att beslut om publicering har fattats så övergår de fullständiga rättigheterna till materialet till Centuria, vilket inkluderar bla men inte uteslutande: -All upphovsrätt samt publiceringsrättigheter -Rätt att redigera materialet samt att ta bort eller lägga till delar-Alla rättigheter till persongalleriernaDessa rättigheter upphör efter 10 år om materialet inte dessförinnan har publicerats. Om materialet publiceras tillfaller alla rättigheter Centuria utan övre tidsbegränsning.
3.1 Ovanstående punkt gäller även fram till dess att insändaren skriftligen har blivit informerad om att Centuria har valt att inte publicera materialet. Dock som längst 2 år efter att materialet har mottagits av Centuria
Man ger dem alltså alla rättigheter även om de inte vill publicera det! Dessutom har de rättigheterna till persongalleriet! Det är ju absurt! Frågan är om det ens är lagligt?
Hade funderingar på att skicka in till Centurias Novelltävling. Som tur var läste jag villkoren innan. Om man läser vad som gäller för rättigheterna:
3.Iom att beslut om publicering har fattats så övergår de fullständiga rättigheterna till materialet till Centuria, vilket inkluderar bla men inte uteslutande: -All upphovsrätt samt publiceringsrättigheter -Rätt att redigera materialet samt att ta bort eller lägga till delar-Alla rättigheter till persongalleriernaDessa rättigheter upphör efter 10 år om materialet inte dessförinnan har publicerats. Om materialet publiceras tillfaller alla rättigheter Centuria utan övre tidsbegränsning.
3.1 Ovanstående punkt gäller även fram till dess att insändaren skriftligen har blivit informerad om att Centuria har valt att inte publicera materialet. Dock som längst 2 år efter att materialet har mottagits av Centuria
Man ger dem alltså alla rättigheter även om de inte vill publicera det! Dessutom har de rättigheterna till persongalleriet! Det är ju absurt! Frågan är om det ens är lagligt?
söndag, maj 17, 2009
Guldgrävare och en present till kungen som inte blev av
Varit en hektisk vecka med mängder av aktiviteter både på jobbet och privat så jag har inte hunnit skriva på bloggen ett tag. Annat skrivande har jag däremot sett till att hinna...
Åkte hem från Oskarshamn i fredags efter en dag som började i ottan. Jag åkte hemifrån tjugo över fem på morgonen! Inte min bästa tid även om det var vackert och jag såg en trana vid vägen. Men som sagt på hemvägen var jag rätt trött så jag bestämde mig för att stanna till och ta en paus. Då fick jag syn på en skylt med Ädelfors Guldrike och nyfiken som jag är svängde jag in och stannade.
Det visade sig vara en hel anläggning där de lärde ut hur man letade guld (de hittade guld i Ädelfors 1737 och det finns fortfarande mycket kvar). När jag stod och tittade på alla som höll på att vaska kom en äldre man fram. Det visade sig att han hade startat upp anläggningen från början då för att utbilda guldgrävare (Guldgrävare? Det finns det väl inga längre sa jag. Jomenvisst. Det finns 500 stycken!). Turisterna hade i alla fall hittat det och nu var det mängder med turister som kom dit varje säsong. Egentligen öppnade de först vid midsommar, men den här dagen hade de öppnat upp för ett större sällskap så jag hade verkligen tur som kom just då.
Han berättade också om presenten som aldrig blev av... Det var nämligen så att den som var chef för alla gruvorna i Sverige samlade ihop mineraler, framförallt alla svenskar, men också utomlands i från. Det blev till slut den finaste mineralsamlingen i landet. Den samlingen bestämde han sig för att ge till kungen så han hade hantverkare till att tillverka sju skåp att förvara dem i. Sedan var allt klart för överlämning av presenten, men kungen hn gick på opera han och det vet väl alla vad som hände där så presenten blev aldrig överlämnad. I ställt testamenterades den till Ädelfors och kan nu ses på muséet där.
Fick höra massor annat intressant och inspirerande så det stoppet var verkligen ett lyckokast...
Åkte hem från Oskarshamn i fredags efter en dag som började i ottan. Jag åkte hemifrån tjugo över fem på morgonen! Inte min bästa tid även om det var vackert och jag såg en trana vid vägen. Men som sagt på hemvägen var jag rätt trött så jag bestämde mig för att stanna till och ta en paus. Då fick jag syn på en skylt med Ädelfors Guldrike och nyfiken som jag är svängde jag in och stannade.
Det visade sig vara en hel anläggning där de lärde ut hur man letade guld (de hittade guld i Ädelfors 1737 och det finns fortfarande mycket kvar). När jag stod och tittade på alla som höll på att vaska kom en äldre man fram. Det visade sig att han hade startat upp anläggningen från början då för att utbilda guldgrävare (Guldgrävare? Det finns det väl inga längre sa jag. Jomenvisst. Det finns 500 stycken!). Turisterna hade i alla fall hittat det och nu var det mängder med turister som kom dit varje säsong. Egentligen öppnade de först vid midsommar, men den här dagen hade de öppnat upp för ett större sällskap så jag hade verkligen tur som kom just då.
Han berättade också om presenten som aldrig blev av... Det var nämligen så att den som var chef för alla gruvorna i Sverige samlade ihop mineraler, framförallt alla svenskar, men också utomlands i från. Det blev till slut den finaste mineralsamlingen i landet. Den samlingen bestämde han sig för att ge till kungen så han hade hantverkare till att tillverka sju skåp att förvara dem i. Sedan var allt klart för överlämning av presenten, men kungen hn gick på opera han och det vet väl alla vad som hände där så presenten blev aldrig överlämnad. I ställt testamenterades den till Ädelfors och kan nu ses på muséet där.
Fick höra massor annat intressant och inspirerande så det stoppet var verkligen ett lyckokast...
måndag, maj 11, 2009
Fortfarande fem minuter...
Oavsett vilka andra projekt jag kör fortsätter jag med mina fem minuter flödesskrivande på Längst ute på piren. Fem minuter hinner jag alltid och även om det låter lite så med fem minuters fokuserat skrivande blkir det rätt mycket varje dag. Förrutom det så renskriver jag tidigare dagars arbete och skriver på två noveller. En av dem är till Mitranias novelltävling och den andra till ICAkurirens novelltävling. Kedjor får vila lite till medan jag funderar på vad jag ska göra med den...
En reva i tyget 24
Peter kände sig orolig. Det hade funnits två bilar på parkeringsplatsen och det betydde att någon annan än Martin Ehrnbrandt var här. Det fanns ingen möjlighet att sekten kunde lista ut att det var här de skulle träffas. Ändå var han orolig. Solen brände obarmhärtigt. Det kändes tungt att andas. Som om han befann sig i en alltför varm bastu. Han pustade i uppförsbacken. Blicken spanade oavbrutet in områdena kring sig. Den extra bilen måste tillhöra någon. Två flickor satt vid kaninburarna och matade kaninerna. Båda två var ljushåriga. Den äldsta som verkade vara i tolvårsåldern mötte hans blick. En sekund hängde deras blickar kvar vid varandra innan hon böjde sig ner mot kaninerna igen. Bara hon inte kände igen honom senare. Huvudet var nedböjt när han rusade förbi dem. När han kom upp mot handelsboden svängde han in mot loftet och gick in i bråten eller muséet som de föredrog att kalla det här. Han såg ingenting alls när han kom in. Det kändes som om han plötsligt hade blivit blind. Långsamt vande sig ögonen vid det svaga ljuset därinne. Resterna av de gamla plogarna, harvarna och seldonen som hängde på väggen tonade fram ur dunklet. Det luktade unket som om logen inte hade vädrats på årtionden. Längst in fick han syn på en man som stod och läste på en av tavlorna. Håret hade glesnat på toppen och glasögonen hängde på yttersta nästippen. Det måste vara Martin Ehrnbrandt.
”Visste du”, sa Martin när han kom fram till honom, ”att det legat en by här ända sedan 1600-talet? Det är länge…”
”Vad kan du berätta om Kerstin?”
Martin vände sig om, sträckte fram handen och sa:
”Hej, det är jag som är Martin och jag antar att du är Peter.”
Han log lite åt Peters otålighet.
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
”Visste du”, sa Martin när han kom fram till honom, ”att det legat en by här ända sedan 1600-talet? Det är länge…”
”Vad kan du berätta om Kerstin?”
Martin vände sig om, sträckte fram handen och sa:
”Hej, det är jag som är Martin och jag antar att du är Peter.”
Han log lite åt Peters otålighet.
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
söndag, maj 10, 2009
En reva i tyget 23
Väl uppe sprang Lisa fram till shetlandsponnyn. Moa balanserade på ett smalt staket. Hon gick med armarna utsträckta och tungan utanför munnen. Det såg ut som om den hjälpte till att hålla balansen. I samma stund kom mannen som hade gått förbi förut tillbaka bortifrån loftet. Han gick med huvudet böjt mot marken. Moa hade hunnit fram till slutet av staketet som låg alldeles vid gångstigen. Innan Karl hunnit reagera hade mannen gått rakt på henne. Hon störtade raklång till marken. Med snabba steg var Karl framme. Blodet droppade från näsan och hon kämpade för att hålla inne gråten. Det var bara småbarn som grät.
”Vad fan sysslar du med! Kan du inte se dig för?”
Mannen flackade med blicken och kastade ängsliga blickar över axeln.
”Förlåt”, sa han lågt. ”Jag såg dig inte.”
Han fick ett koncentrerat uttryck i ansiktet, tittade intensivt på den fläck där Moa ramlat och böjde sig ner och tog upp något från marken.
”Det är mitt kort”, skrek hon och drog honom i armen för att nå kortet. ”Låt bli det.”
Mannen var alldeles tyst och verkade inte reagera på Moas skrik. Han bara rätade på alla sina 190 centimeter och höll kortet högt upp.
”Ge tillbaka min dotters kort.”
Då först reagerade mannen. Han fixerade Moa.
”Var har du fått det här kortet?”
”Det är min mamma.”
”Din mamma? Inte hon med mörkt hår, väl?”
”Vad har du med det att göra?”
Karl ställde sig framför Moa samtidigt som han sträckte ut handen efter kortet. Mannen svarade inte utan stirrade bara på bilden.
”Varför har du med dig den hit?”
Rösten vibrerade av intensitet. Moa torkade bort blodet med handen.
”Jag ville se om torpet låg här”, sa hon sen. ”Mamma skulle dit idag.”
Mannen ryckte till.
”Ska hon dit idag?”
Han talade så lågt att de knappt kunde höra orden.
”Skulle Miranda dit också?”
”Känner du Miranda?”
Karls röst var hög av indignation. Mannen kastade en förskräckt blick över axeln.
”Kom. Vi måste pratas vid.”
Han började gå bort mot ladan. När varken Karl, Moa eller Lisa rörde på sig vände han på huvudet.
”Vi måste pratas vid där ingen hör.”
”Varför?”
Karl såg misstänksamt på honom. Mannen kom snabbt tillbaka och satte sig på huk framför dem samtidigt som han fixerade dem med blicken.
”Om de har gått till ödetorpet är de i fara.”
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
”Vad fan sysslar du med! Kan du inte se dig för?”
Mannen flackade med blicken och kastade ängsliga blickar över axeln.
”Förlåt”, sa han lågt. ”Jag såg dig inte.”
Han fick ett koncentrerat uttryck i ansiktet, tittade intensivt på den fläck där Moa ramlat och böjde sig ner och tog upp något från marken.
”Det är mitt kort”, skrek hon och drog honom i armen för att nå kortet. ”Låt bli det.”
Mannen var alldeles tyst och verkade inte reagera på Moas skrik. Han bara rätade på alla sina 190 centimeter och höll kortet högt upp.
”Ge tillbaka min dotters kort.”
Då först reagerade mannen. Han fixerade Moa.
”Var har du fått det här kortet?”
”Det är min mamma.”
”Din mamma? Inte hon med mörkt hår, väl?”
”Vad har du med det att göra?”
Karl ställde sig framför Moa samtidigt som han sträckte ut handen efter kortet. Mannen svarade inte utan stirrade bara på bilden.
”Varför har du med dig den hit?”
Rösten vibrerade av intensitet. Moa torkade bort blodet med handen.
”Jag ville se om torpet låg här”, sa hon sen. ”Mamma skulle dit idag.”
Mannen ryckte till.
”Ska hon dit idag?”
Han talade så lågt att de knappt kunde höra orden.
”Skulle Miranda dit också?”
”Känner du Miranda?”
Karls röst var hög av indignation. Mannen kastade en förskräckt blick över axeln.
”Kom. Vi måste pratas vid.”
Han började gå bort mot ladan. När varken Karl, Moa eller Lisa rörde på sig vände han på huvudet.
”Vi måste pratas vid där ingen hör.”
”Varför?”
Karl såg misstänksamt på honom. Mannen kom snabbt tillbaka och satte sig på huk framför dem samtidigt som han fixerade dem med blicken.
”Om de har gått till ödetorpet är de i fara.”
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
lördag, maj 09, 2009
Många novelltävlingar...
Det är många novelltävlingar på gång nu, t.ex. Mitranias och ICA kurirens. Det är ett tag sedan jag skrev novell. Funderar på att avvakta med ändringarna i Kedjor känns bara när du rör dig och fokusera på att skriva novell ett tag förutom flödesskrivandet på Längst ute på piren förstås. Har en idé till ICA kurirens tävling som jag börjat skissa på. Den ska i och för sig inte vara inlämnad förrän 27 juli, men om jag skriver den nu hinner den ligga till sig och då brukar det alltid finnas något jag vill förbättra sedan och då hinner jag det innan deadline.
En reva i tyget 22
Moa skuttade av iver när de närmade sig.
”Kan du aldrig vara stilla?” klagade Lisa.
Lydigt slutade hon hoppa när pappa svängde in på grusparkeringen. På parkeringen stod bara en smutsig, vit Saab.
”Skönt, vi blir ganska ensamma här.”
”Men pappa. Det är väl trevligt med lite folk.”
Lisa svängde upp bildörren på vid gavel och hoppade ut.
”Mmm, lite folk kan vara trevligt.”
Karl hade alldeles för mycket folk omkring sig hela dagarna för att han skulle uppskatta att tillbringa semestern i folksamlingar. Flickorna hann över vägen innan han ens hade hunnit få ut matsäcken ur bagaget. Två ljusa huvuden försvann i rask takt uppför backen när han tittade upp.
”Vänta på mig!”
Ingen av dem vände på huvudet. De hade bråttom upp till gården. Naturligtvis ville de se om kaninerna var kvar. Han smällde igen bagageluckan och följde efter.
Vilken härlig sommardag! Björkarnas vita stammar sträckte sig upp mot himlen. Gräset blänkte som smaragder i solskenet. Högt uppe i backen stod den röda ladan och spärrade horisontlinjen. Karl hukade med huvudet när han passerade under den låga porten. Gruset rann undan från fötterna. När han äntligen passerat den branta backen stannade han och pustade. Alldeles framför kaninburen låg hans båda döttrar och stoppade in maskrosblad mellan spjälorna.
Det var första gången de var här och flickorna hade rusat i förväg med Anna i släptåg. De hade legat framför kaninburen på samma sätt som nu.
”Oh, vad söt han är. Alldeles svart och len.”
”Men, Moa”, hade Lisas förnuftiga röst invänt. ”Hur vet du att kaninen är en han. Det kan ju vara en kaninmamma.”
Han log vid minnet. De hade varit söta som små. Han satte sig med ryggen mot ladan och vände ansiktet mot solen. En orange röd glöd fyllde huvudet. När en mörk skugga gled emellan honom och solen tittade han upp lagom för att se ryggen på en man klädd i sliten T-shirt passera förbi honom. Mannen gick med raska steg som om han var på väg till ett viktigt möte. Bäst att dra sig uppåt så att de hann se något innan det var dags att fika.
”Kom, vi går upp till handelsboden.”
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
”Kan du aldrig vara stilla?” klagade Lisa.
Lydigt slutade hon hoppa när pappa svängde in på grusparkeringen. På parkeringen stod bara en smutsig, vit Saab.
”Skönt, vi blir ganska ensamma här.”
”Men pappa. Det är väl trevligt med lite folk.”
Lisa svängde upp bildörren på vid gavel och hoppade ut.
”Mmm, lite folk kan vara trevligt.”
Karl hade alldeles för mycket folk omkring sig hela dagarna för att han skulle uppskatta att tillbringa semestern i folksamlingar. Flickorna hann över vägen innan han ens hade hunnit få ut matsäcken ur bagaget. Två ljusa huvuden försvann i rask takt uppför backen när han tittade upp.
”Vänta på mig!”
Ingen av dem vände på huvudet. De hade bråttom upp till gården. Naturligtvis ville de se om kaninerna var kvar. Han smällde igen bagageluckan och följde efter.
Vilken härlig sommardag! Björkarnas vita stammar sträckte sig upp mot himlen. Gräset blänkte som smaragder i solskenet. Högt uppe i backen stod den röda ladan och spärrade horisontlinjen. Karl hukade med huvudet när han passerade under den låga porten. Gruset rann undan från fötterna. När han äntligen passerat den branta backen stannade han och pustade. Alldeles framför kaninburen låg hans båda döttrar och stoppade in maskrosblad mellan spjälorna.
Det var första gången de var här och flickorna hade rusat i förväg med Anna i släptåg. De hade legat framför kaninburen på samma sätt som nu.
”Oh, vad söt han är. Alldeles svart och len.”
”Men, Moa”, hade Lisas förnuftiga röst invänt. ”Hur vet du att kaninen är en han. Det kan ju vara en kaninmamma.”
Han log vid minnet. De hade varit söta som små. Han satte sig med ryggen mot ladan och vände ansiktet mot solen. En orange röd glöd fyllde huvudet. När en mörk skugga gled emellan honom och solen tittade han upp lagom för att se ryggen på en man klädd i sliten T-shirt passera förbi honom. Mannen gick med raska steg som om han var på väg till ett viktigt möte. Bäst att dra sig uppåt så att de hann se något innan det var dags att fika.
”Kom, vi går upp till handelsboden.”
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
söndag, maj 03, 2009
Funderingar kring kedjor
Funderar på hur jag ska göra med Kedjor känns bara när du rör dig. Det finns ett antal förlag jag inte försökt med ännu. Frågan är då bara om jag ska ta och skriva om den innan jag skickar iväg den igen eller om den är tillräckligt bra. Det finns ju alltid saker att göra med ett manus...
Ett annat alternativ är ju att försöka ge ut den själv, men det är rätt svårt att lyckas nå ut med den då...
fredag, maj 01, 2009
En reva i tyget 21
Äggen kokade just upp när Moa kom in i köket med ett fotografi i handen.
”Jag hittade det.”
”Vad bra”, svarade han frånvarande medan han ställde fram bregott och apelsinmarmelad.
Bordet dignade inbjudande. Där fanns färskt bröd som han hade köpt på hemvägen igår. Stora glas fyllda med apelsinjuice till flickorna. En stor blå mugg fylld till kanten med darjeelingte. Rökt skinka, ost och marmelad som pålägg. Bredvid varje tallrik stod de blommande äggkopparna och väntade. Några minuter till så kunde de äta.
”Pappa, titta då.”
Moa stack fram fotografiet under hans näsa. Det föreställde två femtonåriga flickor framför ett gammalt förfallet hus. Sin hustru kände han igen med en gång. Hon var sig lik med det långa ljusa håret och det blyga leendet. Bredvid henne stod en flicka med mörkt hår stramt flätat. Hon var allvarlig och det fanns ett bestämt drag kring munnen som gjorde att Karl började inse varför Anna blint gjorde som den mörka flickan sa. Längst ner på kortet stod med Annas stil:
Jag och Miranda vid ödetorpet
”Det måste vara dit de skulle åka idag”, sa han när han lämnade tillbaka fotografiet till Moa.
Hon sprang ut i hallen där hon drog ner sin jeansjacka från galgen. Kortet stoppade hon förstulet in i vänstra fickan. Det här ödetorpet kanske fanns i den där byn med de gamla bondgårdarna där alla djuren fanns.
”Kommer du, Moa?”
Det var pappas röst inifrån köket. Snabbt smet hon in på sin plats spinnande som en katt. Hon väntade avsiktligt tills de alla tre hunnit äta upp sina ägg.
”Kan vi inte åka till den där byn vi var förra sommaren?”
”Det var där det fanns mängder med djur.” Lisa lät ivrig. ”Där fanns en jättegullig shetlandsponny. Jag vill också åka dit.”
Karl hade trott att de skulle tröttna på djur när de blev äldre, men de blev bara mer djurtokiga för varje år som gick. Kanske beroende på att de inte fick några själva på grund av Annas allergi. Han funderade snabbt igenom vad de hade hemma som kunde passa som utflyktsmat.
”Ok, då gör vi det. Vi kan åka direkt efter vi har packat matsäcken.”
Båda flickorna jublade.
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
”Jag hittade det.”
”Vad bra”, svarade han frånvarande medan han ställde fram bregott och apelsinmarmelad.
Bordet dignade inbjudande. Där fanns färskt bröd som han hade köpt på hemvägen igår. Stora glas fyllda med apelsinjuice till flickorna. En stor blå mugg fylld till kanten med darjeelingte. Rökt skinka, ost och marmelad som pålägg. Bredvid varje tallrik stod de blommande äggkopparna och väntade. Några minuter till så kunde de äta.
”Pappa, titta då.”
Moa stack fram fotografiet under hans näsa. Det föreställde två femtonåriga flickor framför ett gammalt förfallet hus. Sin hustru kände han igen med en gång. Hon var sig lik med det långa ljusa håret och det blyga leendet. Bredvid henne stod en flicka med mörkt hår stramt flätat. Hon var allvarlig och det fanns ett bestämt drag kring munnen som gjorde att Karl började inse varför Anna blint gjorde som den mörka flickan sa. Längst ner på kortet stod med Annas stil:
Jag och Miranda vid ödetorpet
”Det måste vara dit de skulle åka idag”, sa han när han lämnade tillbaka fotografiet till Moa.
Hon sprang ut i hallen där hon drog ner sin jeansjacka från galgen. Kortet stoppade hon förstulet in i vänstra fickan. Det här ödetorpet kanske fanns i den där byn med de gamla bondgårdarna där alla djuren fanns.
”Kommer du, Moa?”
Det var pappas röst inifrån köket. Snabbt smet hon in på sin plats spinnande som en katt. Hon väntade avsiktligt tills de alla tre hunnit äta upp sina ägg.
”Kan vi inte åka till den där byn vi var förra sommaren?”
”Det var där det fanns mängder med djur.” Lisa lät ivrig. ”Där fanns en jättegullig shetlandsponny. Jag vill också åka dit.”
Karl hade trott att de skulle tröttna på djur när de blev äldre, men de blev bara mer djurtokiga för varje år som gick. Kanske beroende på att de inte fick några själva på grund av Annas allergi. Han funderade snabbt igenom vad de hade hemma som kunde passa som utflyktsmat.
”Ok, då gör vi det. Vi kan åka direkt efter vi har packat matsäcken.”
Båda flickorna jublade.
* * *
Utdrag ur En reva i tyget (säljs via http://www.vulkan.se/). De kommande veckorna kommer ni att få lite följetong från boken. Välkomna med kommentarer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)